Bumblebee (4K UHD)

Hur kunde det gå så fel? Jag var eld och lågor när jag hörde att Transformers skulle bli film i 2007. Även om jag skruvade lite ogillande på mig när jag såg Optimus Primes design var jag ändå pepp, och faktum är att jag tyckte om den första filmen. Den hade lagom balans av allvar och lättsamhet. Tyvärr skulle denna balans bli sämre och sämre för varje ny film som introducerades. 

Det här är vad jag finner fundamentalt trasigt med filmerna:

  • Humorn blev riktigt låg, larvig och pinsam.
  • För stort militärt fokus.
  • Inte distinkt robotdesign och usla Cybertron-personligheter.
  • Största synden var dock att filmerna nästan aldrig fokuserade på besökarna från Cybertron. Det var snarare människornas perspektiv som hamnade i fokus. Visste ni t.ex. att det från början var tänkt att samtliga cybertroner skulle sakna talfunktion likt Bumblebee? Så högt tänkte man om seriens karaktärsgalleri i 2005-2006. Lyckligtvis lyckades någon övertala en producent på Paramount.

Men nu står vi här med en sjätte film om det fascinerande Transformers-universumet signerat Travis Knight som regissör istället för Michael Bay. Man valde tydligen att avbryta sitt pågående ark trots cliffhangers och starta om. Resultatet är en film-reboot utanför den tidigare filmtidslinjen som inleds 1987, komplett med Alf på TV och allsköns 80-talsmusik i högtalarna.

Likt Alf är Autoboten Bumblebee strandsatt på Jorden efter en hektisk flykt från ett Cybertroniskt inbördeskrig mellan Autoboter och Decepticoner. Bumblebee eller B-127 som han heter på sin hemplanet har fått uppdraget att förbereda resten av Autoboternas ankomst. Eftersom hans landning uppmärksammades av militären håller han sig undan så de inte får lust att lägga honom på ett operationsbord för att i vetenskapens namn plocka isär honom.

Innan allt detta börjar filmen med dunder och brak på Cybertron. Det är faktiskt ett sjuhelsickes intro som levererar fantastisk fanservice. Jag blir alldeles salig av att se Shockwave i sin klassiska design, och detsamma gäller Soundwave, Ratchet och till och med Arcee.

Efter Bees flykt från Cybertron lugnar tempot ner sig rejält. Det är här filmen istället blir en modern variant av Järnjätten där skadade och röstberövade Bumblebee hittas och blir vän med Charlie (Hailee Steinfeld), en rockig mekaniker-tjej med en förkärlek till gula Volkswagen-bubblor.

Om jag får nörda loss lite skulle jag nästan påstå att filmen är försiktigt inspirerad av en gammal Marvel-serie där autoboten Skids hamnade i en kvinnas “ägo” en kort period. Där finns helt klart likheter, även om de två självklart skiljer sig på många punkter. Det är mest en kul observation.

Majoriteten av filmen är som sagt en Järnjätten- och E.T-historia om hur en utomjording och en jordling träffas, blir vänner och de upptåg som sker när en sådan kulturkrock uppstår. Exakt varför Bumblebee nästan beter sig som en nyfiken och lydig valp kan man fråga sig men filmen skyller det på minnesförlust. Men ur denna valpighet uppstår det humor och charm, och jag föredrar den mycket mer än den larviga och elaka komik som fanns i Bays filmer. Det är en betydligt mer varm och finstämd form av humor, och detsamma kan sägas om berättelsen i helhet. Här finns mycket mer hjärta än filmerna någonsin haft tidigare och en lättsamhet som är hämtad från den första TV-serien. 

Charlie är väl inte direkt vad jag skulle kalla en mångbottnad karaktär men tillräckligt intressant för att man vill följa med på äventyret. Personligen gillar jag även Jorge Lendeborg Jr. som spelar den nördiga och lite osäkra grannen Memo. Tillsammans levererar han, Charlie och Bee en mysig och underhållande actionkomedi med starka nostalgiska 80-talsvibbar men också en historia utan direkta överraskningar.

Filmen handlar dock inte bara om de dumheter som kan uppstå när man hittar en vilsen cybertron utan Decepticonerna förföljde nämligen Bumblebee till Jorden och lyckades hamna i amerikanska militärens gunst. De bär sitt faktionsnamn av en anledning trots allt. Så Bumblebee är inte befriad från militär inblandning men för att vara helt ärlig har serierna på jorden också alltid haft en viss militär närvaro, men aldrig på bekostnad av cybertronernas konflikter och intriger.

I spetsen har vi John Cena som agent Burns och han lyckas förvånansvärt väl att göra Burns till lite mer än en tråkig kliché genom att injicera lättsamhet och komik i sin karaktär. Han är t.ex. enligt mig betydligt mer älskvärd än horribla agent Simmons i den föregående filmserien. Dessutom existerar militären mest för att driva på Decepticonernas sidohandling.

Och apropå Decepticoner. Filmens badguys Shatter och Dropkick är tyvärr helt nya kreationer. Istället för att använda någon från det redan rika Decepticon-galleriet skapade man åter igen nya karaktärer. Detta är kritik jag haft förr men lyckligtvis har de fått nog tid av filmen att utveckla någon form av personlighet, så långt elak-robot-vill-förstöra-allt-narrativet räcker vill säga. De två är även oerhört mycket enklare att identifiera än någon grå skrothög någonsin var i de föregående filmerna.

Även om designen är det första man ser var det aldrig detta som irriterade mig mest i de tidigare filmerna utan utan det var karaktäriseringen av samtliga cybertroner. Deras personligheter var allt från irriterande och dryga till oförskämda och omöjliga att älska. Många Autoboter kändes sjukt okaraktäristiska för att vara Autobots och sin serieförlaga. Att bete sig på det sättet de gjorde, som otrevliga obstinata tonåringar gjorde att jag hade svårt att heja på dem. Det kändes som om de var utan hjärta eller gnista som det heta i Transformers-universumet. Bara för de är mekaniska utomjordingar betyder det inte att de är liv- och känslolösa.

Autoboter och Transformers är i allmänhet mer stoiska MEN har ändå personligheter. De är inte perfekta. Alla måste inte vara som Optimus Prime men det sätt Bay presenterade alla kändes så jäkla fel och har alltid gjort det.

Genom att fokusera på betydligt färre cybertroner är det enklare för Bumblebee att separera dem och lära oss vem som är vem. Design-mantrat ser ut att vara en hälsosam mix av G1 och den mer detaljerade designen i IDW-serierna. Den betydligt mer distinkta, traditionella och färggranna robotdesignen gör att varje cybertron nu är enkel att identifiera. Sen hur det blir med personligheterna får vi se när fler introduceras i framtiden.

Jag måste även tillägga att det är skönt med en Transformers-film som håller sig till sin huvudsakliga handling istället för att försöka bolla tre-fyra olika röda trådar samtidigt. Det är en välkommen omväxling med en rulle som klockar in på närmre två timmar snarare än tre. Bumblebee innehåller action men den är återhållsam och ger i utbyte mer tid att bekanta oss med cybertronen i titeln, vilket gör att den viktigaste punkten på min lista åtgärdats.

Det här var alltid filmseriens största brist. Den handlade sällan om cybertronerna utan om människorna. Det var alltid människorna som var i fokus. Om det inte var Shia Labeouf eller Wahlbergs karaktär Cade så gav man rampljuset åt militären. Denna jävla militär som gäckat serien som ett spöke.

Problemet har alltid varit Michael Bays höga ribba hur all CGI i hans filmer skulle se ut. När man gör en film där varje bildruta med en robot kräver absurt mycket tid att rendera och därmed försöker hålla det till ett minimum blir det raktav kontraproduktivt då filmerna tappar sitt syfte – att vara en Transformers-film.

Bumblebee har en lägre budget men väldigt hög robotnärvaro i bild. Dock kan spelets inledning få mig att fundera om vad jag vill ha ut av min Transformers-film. Jag hade älskat att se en rulle som utspelade sig på Cybertron, men samtidigt kan jag inte blunda för hur extremt CGI-tung en sådan film skulle vara, så man borde rentav göra en helanimerad film istället, för det var vad Bumblebees första tio minuter såg ut som, på gott och ont. Oavsett lyckas filmen i hög grad att överträffa sina föregångare när det kommer till listan som inledde denna recension, men även att visa en respekt gentemot källmaterialet som saknades förr. Nu hoppas jag bara på en snäppet vassare berättelse. Som Transformers-fan är jag i alla fall hoppfull på nytt istället för bedrövad som jag varit i många år.

Beslutet att döpa filmen till Bumblebee har också väckt tankar. Det är nämligen så att serieförlaget IDW har något som kallas Spotlight i sina serier vars syfte är att introducera och fokusera individuella och oberoende berättelser på en specifik cybertron, Autobot som Decepticon. Om den teorin håller ser jag stor potential med denna nystart och väntar nyfiket vem som hamnar i blickfånget nästa gång.

Det finns gott om utrymme för historier som inte handlar om världens undergång hela tiden och Bumblebee är en bra start att presentera mer intima noveller om Transformers-universumet och den mångfald av berättelser som finns därute långt bortom vad ögat kan se.

Utgåvan: Alla sken och metaller ges ett sprakande liv i 4K-utgåvan. Minsta smuts- eller rostfläck på Bumblebee syns med skarp tydlighet. Bilden är inte nämnvärt mer ljusstark men vita partier boostar gat- och billyktor medan explosioner får liv med bländande highlights. Svärtan är också nämnvärt mörkare på UDH-utgåvan. Inledningen på Cybertron är ett redigt visuellt fyrverkeri p.g.a. den ökade detaljrikedomen och alla upplyfta ljuskällor.

De flesta filmer som förlitar sig på CGI brukar må bra av 4K-utgåvorna och Bumblebee är inget undantag.

Bumblebee släpps på DVD, Blu-ray och Ultra HD den 20 maj 2019.

Hur kunde det gå så fel? Jag var eld och lågor när jag hörde att Transformers skulle bli film i 2007. Även om jag skruvade lite ogillande på mig när jag såg Optimus Primes design var jag ändå pepp, och faktum är att jag tyckte om den första filmen. Den hade lagom balans av allvar och lättsamhet. Tyvärr skulle denna balans bli sämre och sämre för varje ny film som introducerades.  Det här är vad jag finner fundamentalt trasigt med filmerna: Humorn blev riktigt låg, larvig och pinsam.För stort militärt fokus. Inte distinkt robotdesign och usla Cybertron-personligheter. Största synden var…

Review Overview

Betyg

60

About Alexander Cederholm

Alexander Cederholm
37-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt popkulturkritik. Spelens och filmens världar eggar fantasin och motiverar en aldrig sinande ström av ord och tankar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com