Buffy the Vampire Slayer – Säsong 1-7

Min dotters sambo har vid ett par tillfällen pratat sig varm om serien Buffy the Vampire Slayer. Jag har förstått att det rör sig om en ungdomsförälskelse, en företeelse jag fullt ut förstår och accepterar. Jag har själv sett ett antal avsnitt med mina barn på den tiden det begav sig så formatet och storyn är mig inte främmande. När sedan Netflix stormade in i min vardag så tog jag tillfället i akt att uppdatera mina vampyrdräparkunskaper en smula.

Buffy-HQ-Wallpaper-buffy-the-vampire-slayer-10842001-1920-1080Serien är av traditionellt amerikanskt format, huvudkaraktärerna så där lagom helylle, de lämnar ibland en del att önska och den traditionella synen på hur kvinnor och män är och ska vara överraskade inte heller på något plan. De onda är verkligen onda, och man ser det klart och tydligt. Hade det inte varit för min beslutsamhet att faktiskt se serien hade samvaron med Buffy slutat cirka 16 minuter in i avsnitt 1.

Buffy och hennes livs kärlek, den med själ begåvade vampyren Angel, är såsom de ska vara och man riktigt omfamnas av den där varma kladdiga känslan av high school med allt vad det innebär. Kärlek (gärna förbjuden sådan), ansvar, läxor och besvärliga rektorer fyller avsnitten mellan råsvingarna och träpåksstickandet i vampyrerna.

BUFFY-THE-VAMPIRE-SLAYER-SCREENSHOTS-OF-SEASON-6-SEASON-7-adwbuffy-16275926-1500-1000Jag vet inte i hur stor utsträckning jag ska betygsätta de enskilda skådespelarna med mer än att konstatera att de gör på det stora hela ett godkänt jobb. Nicholas Brendon skulle kanske jobba att skaffa sig fler ansiktsuttryck än ”tomt och allvarligt” och ”tomt med brett leende”, men hans charmiga sätt räddar honom från ett underbetyg. Ska jag lyfta fram någon måste det nog ändå bli Allyson Hannigan. En stor komedienne som träffsäkert levererar sin karaktär Willow utan att kännas konstlad. Willow är lite tafatt, ganska så känslostyrd men ändå balanserad och jordnära. Jag har under de 145 avsnitten blivit alltmer förtjust i just Willows ofullständiga meningar, subtila men ändå uttrycksfyllda kroppsspråk och hennes egna benämningar på ting och händelser. (”-You know that time when you went all ‘AAH’ and I went all ‘RRRR’ and everybody else went all ‘IIH’ ”) Under en kort period fanns Seth Green vid hennes sida, spelandes Willows varulvspojkvän Oz. Han hade också förmågan att med små medel göra stora intryck. Dessvärre räckte det inte ända ut till hans gitarr. Nämnas bör också James Masters i rollen som vampyren Spike. Allteftersom serien går vidare tillåts han utvecklas och ta mer plats och Spikes resa från genomond demon till en känslomässigt bräcklig människa (om än en levande död sådan) med själ och allt är riktigt intressant att följa.

600full-buffy-the-vampire-slayer-screenshotEn stor del av avsnitten går ut på vilda och välregisserade slagsmål med diverse onda ting. Sarah Michelle Gellars slagsmålsstil är intressant. Bitvis rör hon sig som en kampsportare, bitvis inte. När hennes kroppskonstitution under seriens gång dessutom går från lagom mager till ännu magrare blir det smått löjligt. Jag har förstått att hon gjort de flesta stunt själv, vilket också märks. Vissa delar av fighterna är graciösa och snygga men sen kan hon plötsligt hoppa över stolar och stenar som en stelbent kontorsråtta. Det blir helt enkelt inte riktigt trovärdigt. Eller så är det det det är. Trovärdigt. Det är inte en digital kopia eller en vältränad och i snören upphängd stuntkvinna som hoppar genom det sönderfallande huset, det är en riktig människa.

De två första säsongerna var inte särdeles överraskande. Rätt förutsägbara problem och manusen följde ganska strikta mallar. Säsong tre hade däremot en lite mörkare ton. Hennes dräpande började så smått ta ut sin tribut och hennes liv var allt annat än enkelt. Man börjar också manusmässigt att lyfta vissa djupare och mer svårhanterliga livsfrågor, visserligen fortfarande om kärlek, liv och död, men samtalen och tankarna är mer vuxna. Fjärde säsongen började bra men hamnade sen i en traditionell amerikansk konspirationsmall. Hemliga projekt, hemliga agenter, hemliga regeringssanktionerade experiment som (naturligtvis!) går fel.

Buffy_Xander_2Sen tar det sig igen. Säsong sex gör onekligen skäl för namnet (herregud, vad de gökar!), men sista säsongen känns verkligen som en sista säsong. Ingen motivation att ta karaktärerna framåt eller utvidga handlingen, utan alltifrån avsnitt ett byggs det upp för den stora finalen. Skådespelarna börjar också kännas trötta och, på riktigt, gamla. Ms Gellar var med sina 20 år yngst i ensemblen ända tills Michelle Trachtenberg dyker upp som Buffys av magiska munkar påhittade lillasyster. Annars är de från 25 år och uppåt vilket gör det hela lite problematiskt när man faktiskt både ser och hör en vuxen kvinna famlande försöka uttrycka sig som en nästan tio år yngre flicka. Är det här tvtittande ungdom hämtar sin syn på livet förstår jag det blir fel ibland!

Finns det då inget bra med serien? Jodå, den är på det stora hela underhållande, bitvis lite spännande och bjuder på en hel del obehagliga figurer som ställer till besvär. Ett lysande exempel är det ständigt leende men stumma och tillika flygande demonerna i Hush (säsong 4 avsnitt 10). Riktigt obehagliga där de flyter fram med fötterna 15 centimeter över marken.

Giles-Tweed-coat-with-red-scarf-worn-in-The-Pack-buffy-the-vampire-slayer-6651515-1012-760Ett annat exempel är avsnittet The Body (säsong 5 avsnitt 16) där en viktig karaktär dör. Ett avsnitt utmärkande på så sätt att det innehåller nästan ingen bakgrundsmusik. Inte ens i den korta stridsscenen får vi någon musik, utan vad som följer oss genom avsnittet är en kompakt tystnad. Once more, with feeling (säsong 6 avsnitt 7), musikalavsnittet, bjuder på ett par riktigt sköna musiknummer och, som alltid är fallet med mig och musik, några känslosamma ögonblick då halsens stockas och ögonen tåras. En eloge där också till manusförfattarna som tillåter sig att leka med karaktärerna.

040610vampire40Som en kort sammanfattning kan jag bara säga att om du vill ha en nostalgisktripp tillbaka till sent 90-tal, tidigt 00-tal så är Buffy the Vampire Slayer ett bra val. Såväl manus, regi som skådespelarinsatser ger jag betyget godkänt. Det håller acceptabel nivå men glimtar stundtals till och blir riktigt, riktigt bra.

About Torbjörn Häggmark

2 comments

  1. Kristian Eriksson

    En recension som gjorde mig som Buffyfantast väldigt glad över att få ta del av.

    Betraktelsen av Tv-serien Buffy som en ungdomsförälskelse passar väldigt bra in även på mig.

  2. Lustigt. Det är just Hannigan som gör serien fullständigt osebar för mig. I viss mån även Gellar, men jag tycker framför allt att Hannigan är direkt gräslig och att hon allt som oftast läser repliker med helt fel betoning och rytm. Det är även hon gr att jag inte pallar med How I Met Your Mother.

    Nåväl, alla är vi olika.

Leave a Reply to Teaflax Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com