Filmfenix Filmrecensioner och mycket mer | Vi brinner för film Count, Duke och Pres(ident) var smeknamn som några av de mest kända jazzartisterna hade. ”The Boss” är dock ingen gammal död jazzgubbe utan en synnerligen levande rocker.
Jag kom egentligen i kontakt med Springsteens musik ganska tidigt. Hemma i mitt barndomshem spelades nämligen ”Born to run” ganska flitigt. Pappa som var målare hade av en av sina lärlingar blivit tipsad om en amerikansk artist som spelade rock. En tanig vit kille som poserade med en stor svart saxofonist på konvolutet på LPn. Detta kunde först ses om man vek ut konvolutet som en dubbel-skiva trots att det bara var en enkelskiva. Jag var inte gammal och texterna på engelska var givetvis helt obegripliga. ”Tenth avenue freeze-out” kunde lika gärna ha varit grekiska eller swahili för mig, men jag försökte sjunga med i den smittande refrängen ändå och gillade urkraften i musiken. Blås, klaviatur och gitarr nerkokat till enkel rak rock. Trots att det tog flera år innan jag kunde förstå texterna, både språkligt och innehållsmässigt, satte givetvis ”Born to run”-skivan sina spår. Springsteen hade slagit igenom stort även utanför New Jersey. Det kom några skivor till innan jag egentligen kom till rätt ålder. Jag fick ”Born in the U.S.A.” av pappa i examenspresent 1984. Det var den givna skivan att spela på stereon. Jag var först av ”alla” i byn med skivan och det tog flera månader innan de tuffa grabbarna kom släpandes med skivan. ”Born in the U.S.A.” blev egentligen den sista studioskivan, med undantag av ”the Ghost of Tom Joad” som jag verkligen gillar med Springsteen. Förutom Tom Joad-skivan är det skivorna mellan de två ”Born”-skivorna jag gillar bäst och lyssnar på mest och det inkluderar den ibland bortglömda Nebraska.
London calling – Live in Hyde Park är inspelad den 28 juni 2009 under Hard rock calling festivalen. Lite publikfriande, men helt rätt inleder Springsteen konserten med en version av the Clash’s postpunk hit ”London calling”. Det fungerar förvånansvärt bra och konserten kickstartar igång. Den månghövdade publiken är dock inte helt i gasen ännu utan det tar faktiskt några låtar innan det stora publikhavet faktiskt är med på noterna. Det gör inget eftersom det är en lååång konsert. Från ljusan dag till kväll håller de igång och många av de klassiska låtarna från de tidiga albumen är med. Låtarna är dessa:
- London Calling
- Badlands
- Night
- She’s The One
- Outlaw Pete
- Out In The Street
- Working On A Dream
- Seeds
- Johnny 99
- Youngstown
- Good Lovin’
- Bobby Jean
- Trapped
- No Surrender
- Waiting On A Sunny Day
- Promised Land
- Racing In The Street
- Radio Nowhere
- Lonesome Day
- The Rising
- Born To Run
- Hard Times (Come Again No More)
- Jungleland
- American Land
- Glory Days
- Dancing In The Dark
Direkt slås jag av hur fin bilden är och hur realistiskt ljudet är. Även om en liveupptagning aldrig kan ersätta känslan av att vara på plats skulle jag tro att detta är så pass bra som det kan bli. Bilden presenteras i 1080i, men tillhör det absolut det bästa jag sett av liveupptagningar. Det som imponerar är hur väl man lyckats med svärtan. Svart tröja mot svart bakgrund är inga som helst problem att urskilja till exempel. Färgerna är genomgående mycket fina. Ljudet är live:igt grötigt på rätt sätt och Springsteens sångröst som även på studioinspelningar är lite svårtydbar låter som den ska. Detta är som att vara på plats. Basen sitter där och publiken väsnas omkring mig. Och musiken går rakt in i öronen. Detta är tveklöst en tekniskt bra gjord liveskiva.
Hur lyckas Springsteen med uppträdandet då? Spingsteen är en liveartist av rang och de som varit på en konsert med honom brukar ha det som referenspunkt för alla andra konserter efter det. Konserten i Hyde Park är inget undantag. Ska jag vara lite kritiskt och det får jag vara eftersom jag skriver en recension, så kan det bli lite samsamma efter ett tag. Springsteens låtar är faktiskt inte så varierande och när the Boss dessutom inleder dem med ”One, two, three…” i stort sett varje gång blir det nästan för mycket. Så där – nu har jag varit negativ. Superlativen är det egentligen lättare med och jag skulle kunna rada upp dem på en lång rad, men egentligen räcker det med att säga att om du gillar Springsteen så är detta verkligen ett givet köp. Om inte annat för att Clarence Clemons, den store saxofonisten som Springsteen lutade sig emot på Born to run-konvolutet, är med. Clarence eller ”Big man” som han kallades dog av sviterna efter en stroke 2011.
The ice age is coming, the sun’s zooming in
Meltdown expected, the wheat is growing thin
Engines stop running, but I have no fear
’Cause London is drowning, and I live by the river
Ett givet köp!