Brimstone

Ett sotigt svart western som utmanar konventionerna i genren, och det mesta av mycket annat vi är vana att se på vita duken. Brimstone är en historia om överlevnad, och vad man är villig att betala för den.

”Äntligen stod prästen i predikstolen” – så lyder den välkända inledningen i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. När Guy Pearces olycksbådande domedagspredikant anländer till en liten nybyggarstad någonstans i 1800-talets Amerika och för första gången ställer sig inför församlingen, är stämningen dock en totalt annan. Han pratar kargt och med demonisk övertygelse om en bestraffningens Gud samt om helvetets plågor – och den unga, stumma och vanligtvis handlingskraftige barnmorskan Liz står som paralyserad av skräck medan övriga i församlingen fogar sig och välkomnar den nya pastorn i staden. Här är något som i sanning inte står rätt till. Vad vet Liz som de andra i staden inte vet?

Händelserna som sedan skall följa i västernthrillern Brimstone är allt annat än förutsägbart – eller för den delen – av konventionell mall. Det fullkomliga helvete som skall braka loss i samband med Pearces mardrömsprofet (vars uppenbarelse ekar från såväl Robert Mitchum i Trasdockan samt från Jan Malmsjö i Fanny och Alexander) är nämligen inget man som åskådare kan räkna ut i förväg. Brimstone är indelad i fyra kapitel – alla med noggrant valda bibliska titlar. De tre första kapitlen visas i motsatt kronologisk ordning och tar tittaren allt längre tillbaka i tiden – en struktur som för tankarna till moderna klassikern Memento (också med Pearce) samt i franska ”chockern” Irreversible – som i sin tur är ökänd för en motbjudande våldtäktsscen som f ö delade kritikerna i två läger. Det fjärde, avslutande kapitlet i Brimstone knyter ihop säcken – och det här upplägget är liksom i ovanstående filmer riktigt fascinerande och effektfullt, som också för tankarna till Quentin Tarantinos sätt att leka och experimentera med berättarstruktur för att karaktärsteckningar skall utvecklas i en helt annan form än den vi vanligtvis är vana vid.

Brimstone är något så ovanligt som en holländsk western (!) av för mig okände Martin Koolhoven och också den näst dyraste holländska filmen någonsin, efter Paul Verhoevens utmärkta krigsdrama Black Book. Filmen tog sin tid att pussla ihop, med en rätt snårig finansiering (med hela åtta länder, bland annat Sverige, inblandade) och är inspelad i fyra europeiska länder. Hollywood, vilket man i efterhand kan förstå, har helt lämnats utanför då Nederländerna har en filmtradition att leverera kompromisslösa filmer med utmanande teman som ekar tillbaks till 70-talet och redan nämnda Verhoeven är något av en pionjär i klassen (som efter några provocerande verk dessutom drevs till landsflykt). Trots erbjudande att helt gå via amerikansk studio med Brimstone tackade Koolhoven nej med motiveringen att han ej försäkrades en ”final cut”. Allt eller inget, som det heter.

I Brimstone görs amerikansk historia upp på bistraste av vis. Att det sannerligen inte var en söndagspromenad att verka och leva förr i tiden vet vi nog, men att fullständigt vara en andra klassens medborgare i egenskap av kvinna – är en historia som är väl värd att lyftas upp i dagar som dessa. Filmen har också en fängslande stämning, ett kraftfullt filmspråk, närmast perfekt foto och en förvånansvärt engagerande handling. Den skildrar också överraskande komplexa karaktärer där tonen ständigt överraskar för att ersättas med en annan – och vid första sittningen av en film som denna riskerar man att missa viktiga detaljer, uttänkta med precision och taktfullhet. Guy Pearce som nästan översvärmande genomrutten kan vid första anblicken verka överspelande och rentav bristande i sin trovärdighet i vissa scener, men det finns en cineastisk mening med det hela.

Dakota Fanning som plågad bondhustru imponerar stort i den stumma rollen och vi sugs ofrivilligt in i hennes smärta – men även här vänder filmen på förväntningarna och vägrar reducera henne eller de andra kvinnokaraktärerna till hjälplösa offer. Det finns gott om viktiga biroller, som exempelvis Kit Harrington (Jon Snow från Game of Thrones) som härjad revolverman med bred sydstatsdialekt. Brimstone illustrerar det hårda livet med övertygelse – men mitt i all sorg och svärta finns också en kärleksfull, enkel man som älskar sin fru passionerat över allt annat – och vi rycks med även i hans berättelse. Ljuspunkterna i filmen finns således hela tiden närvarande, och är välkomna motvikter mot allt det brutala.

En svårbalanserad gång det där, men i mina ögon lyckas man här med att ge oss precis tillräckligt med bakgrundsinformation om karaktärerna: inte så mycket så att det blir travande, och inte så lite att det är svårt att finna sympatier. Tänk om andra filmer kunde uppvisa samma sorts hantverksskicklighet som denna – det våldsamma och kompromisslösa temat till trots.

Reaktionerna på Brimstone efter dess premiär lät inte vänta på sig – med anklagelser om att den är rentav sjuk, och full av sadism som gottar sig i det hemska som spelas upp framför våra ögon. Det återkommande temat med kvinnor som på olika vis tvingas till tystnad känns aktuell, genomträngande, och lämnar en inte oberörd.

Jag håller dock inte alls med de kritiska rösterna, då min övertygelse är stark om att Koolhoven (som också skrivit manus) har djup sympati för de förtryckta – det berättas bara inte genom en Hollywoodmall. Självklart kommer reflektionerna som en kallsup när filmen slutat rulla, och oundvikligen följer en funderare om hur kvinnor behandlas än idag.

Brimstone är en lång film – ca 2,5 timmar – men är hela tiden andlöst spännande, förser oss med ett fängslande mysterium, samt pulserar av starka prestationer som tvingar fram tittarens reaktioner, på gott och ont. På det hela en oerhört bra och djupt otäck film som spelar djärvt på tittarens hjärtsträngar. För den som kan uthärda viss råhet på duken när syftet finns, rekommenderar jag den mycket starkt. Mitt förslag är dock att du ger dig in i Brimstone utan att veta mycket om handlingen, då den utvecklas på ett riktigt oväntat sätt.

Bluray-utgåvan bjuder på otroligt fin bild och ljudkvalitet men extramaterial finns inte överhuvudtaget (tyvärr alltför vanligt nuförtiden). Låt detta dock inte avskräcka er – jag har faktiskt svårt att föreställa mig en starkare och rikare filmupplevelse än just Brimstone under kommande året.

Ett sotigt svart western som utmanar konventionerna i genren, och det mesta av mycket annat vi är vana att se på vita duken. Brimstone är en historia om överlevnad, och vad man är villig att betala för den. ”Äntligen stod prästen i predikstolen” – så lyder den välkända inledningen i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. När Guy Pearces olycksbådande domedagspredikant anländer till en liten nybyggarstad någonstans i 1800-talets Amerika och för första gången ställer sig inför församlingen, är stämningen dock en totalt annan. Han pratar kargt och med demonisk övertygelse om en bestraffningens Gud samt om helvetets plågor - och…

Review Overview

Betyg

90

About Claes Lindman

Claes Lindman
En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com