Boyz n the Hood

John Singleton debuterade 1991 med att bli dubbelt Oscarsnominerad för denna uppväxtskildring i Los Angeles fattiga och kriminella områden. Handlingen tar sin början när den begåvade Tre flyttar från sin mor för att istället uppfostras av sin far. Hans kompisar lockas av kriminaliteten, gängen och drogerna, medan Tre av sin far uppfostras att bli ansvarstagande. När han sedan befinner sig i de sena tonåren, på väg att ta steget ut i vuxenlivet, skramlar några av hans kompisar med vapen medan andra vill satsa på att komma bort från området till ett annat liv. Våldet och ond bråd död väntar ständigt runt hörnet.

En sorgsen inblick i situationen för miljontals svarta i USA, där rasismen och segregationen flödar, utan att någon har de egentliga förutsättningarna att göra något åt saken. Fattigdom, droger och en tidig insocialisering i kriminalitet tillhör vardagen där bara några få kommer därifrån för att leva ett annat liv. Att en stoppskylt, följt av en skylt för en återvändsgränd, är bland det första som visas i bild känns väldigt talande. Det känns hela tiden ganska hopplöst, även om huvudpersonen Tre hör till dem som faktiskt har chansen att påbörja något annat, för man vet ju ändå att de allra flesta blir kvar, däribland hans närmsta vänner. Historien är som sagt ganska bister, men samtidigt tvekar inte Singleton att visa på ljuspunkterna, på vänskapen och kärleken som trots allt blomstrar mellan karaktärerna. Känslan är att många av berättelserna och anekdoterna är självupplevda. Det känns aldrig så nattsvart och dystert som det hade kunnat göra, bara väldigt ledsamt.

Det märks att en debuterande regissör regisserar väldigt många oerfarna skådespelare, för agerandet är väldigt svajigt. Cuba Gooding Jr. i huvudrollen är minst sagt ojämn, något man kan säga om de allra flesta, även den relativt rutinerade Laurence Fishburne. Oftast lyckas jag ha överseende med bristerna, men i en del nyckelscener brister det lite för mycket i trovärdigheten för att det inte ska komma ivägen. Bäst är förmodligen Ice Cube, som inte bara ger en naturlig tuffhet åt sin karaktär, utan även levererar en gripande monolog på ett fantastiskt sätt. Att det blir en aning förutsägbart och att en del klichéer nöts gör inte speciellt mycket ändå.

En ofta gripande och djärvt socialrealistisk skildring om att höra till de marginaliserande svarta i USA, där vissa drömmer om att komma bort medan andra bara försöker överleva, allt medan polishelikoptrarna svävar ovanför dem.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.