Boss – Säsong 1

Tom Kane är Chicagos borgmästare som styr staden med järnhand. Han är iskall och beräknande, men med staden och dess invånares bästa för ögonen. Vägen helgar målen och inga hinder eller uppoffringar är för stora när han till varje pris kämpar för att behålla makten. Tom känner till spelet och spelar det exakt och utstuderat. Han är ett monster med goda avsikter.

boss 02

Går det ihop? Ja, det gör det. Det fungerar alldeles utmärkt, men det tar mig två hela avsnitt innan jag är fast. Som en riktigt bra bok – den som ger lite motstånd i början men visar sig vara en av de bästa böckerna man någonsin läst. Exakt så är Boss.

Förutom stänk av sex och mord så handlar Boss främst om makt och kontroll. Om att ha den, erövra den och behålla den – till varje pris, men seriens anslag är Kanes sjukdom. Redan i inledningen av första avsnittet får Kane reda på att han lider av en obotlig demenssjukdom. Beskedet lämnas av en läkare vid ett hemligt möte i en övergiven lagerlokal. Beskedet lämnas kliniskt och rakt. Sjukdomens negativa effekter lämnas utan omsvep och Kane tar emot beskedet på samma kyliga och sakliga sätt. Under de två första avsnitten av serien har jag svårt att avgöra vad serien egentligen ska handla om, sjukdomen eller makten? Och handlingen går lite väl långsamt fram.

På något sätt kan Kane bortse från sin sjukdom och fortsätta styra Chicago med klinisk precision, manipulerande och kontrollerande, och här tar serien tar sin slutgiltiga form. Det är makten som sätts i fokus och vad den gör med människor, samtidigt som tempot och intensiteten skruvas upp. Karaktären Kane är ett monster, men allt eftersom hans bevekelsegrunder framträder känner jag sympatier för honom. Till och med då makten fordrar att han offrar den som betyder mest för honom, sin egen dotter, upplevs han som mänskligare. Det är komplext och motsägelsefullt.

boss 03Huvudrollen spelas av Kelsey Grammer, allra mest känd från tv-serien Frasier. Att han vann en Golden Globe för bästa huvudroll för sin gestaltning av borgmästaren Tom Kane är inte förvånande. Även om det tog ett tag att släppa bilden av Grammer som Frasier så är det bilden av borgmästare Tom Kane som fastnat hos mig och han är övertygande i sin roll som den maktfullkomlige borgmästaren. Till sin hjälp har han ett välskrivet manus och foto som skapar en intimitet som gör att man bokstavligen slukas in i handlingen. Serien Boss har också jämförts med serien Coupland som påstås var snäppet bättre. Jag har inte sett den, men lägger till den i min lista över serier jag vill se.

Extramaterialet består av ett spår med samtal mellan Kelsey Grammer och seriens skapare och producent Farhad Safinia. De diskuterar seriens tillkomst, scenerier och hur Grammars karaktär tog form. Intressant, men tyvärr är det varken översatt eller textat och en aning svårt att hänga med i. Jämförelsen med King Lear är däremot intressant och som Grammar säger ”It´s all about sex and murders!

När eftertexten till sista avsnittet rulla känner jag samma sorg och separationsångest som när en riktigt bra bok tar slut och mersmaken finns kvar hos mig länge. Det här är bra! Enda anledningen till att den inte får betyget 5 av mig är den något tröga inledningen och den tvekan som finns innan storyn tar fart på riktigt.

About Veronica Liljeroth

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.