Borderlands the Pre-Sequel

Borderlandsthepresequel-01När jag för några år sedan skrev en topplista över spelhistoriens 50 bästa spel fick Borderlands en hedrande 34:e plats. Jag är alltså ett stort fan av serien. Och det behöver man nog vara för att få ut max av Borderlands the Pre-Sequel.

Titeln avslöjar att detta både är en uppföljare till första spelet och en föregångare till tvåan. Handlingen, som aldrig varit mer än en löst sammanhängande parodiska vitsar, kretsar kring hur tvåans huvudskurk Handsome Jack blev Pandoras mäktigaste och mest egocentriska plågoande. Spelaren axlar rollen som en av fyra vault hunters som vi redan lärt känna i tidigare spel och här presenteras spelets första knorr. De fyra “hjältarna” är nämligen karaktärer från de två andra spelen som då antingen varit bossar eller andra icke spelbara karaktärer. Valet mellan spelbara arketyper har i tidigare spel varit intressant då de olika spelrtyperna kräver olika spelstilar. I Bordelands P-S är valet mer självklart, i alla fall för mig. Här går det nämligen att spela som roboten ClapTrap och trots att spelet försöket varna mig tre gånger är den lilla irriterande roboten det perfekta valet.

Hans specialförmåga är att analysera omgivningen och spelarens situation och sen välja en version av de andra spelbara karaktärernas förmåga. Du vet alltså inte själv vad som kommer att hända när du aktiverar den. Kaos är bara förnamnet, helt i spelseriens anda. De andra tre karaktärerna är mere balanserade. Sheriffen Nisha (känd från westernstaden Lynchwood) är den bäst anpassade för mer traditionell shoot-em-up med sina fokusförstärkta sexskjutare. Athena (från en av första spelets expansioner) slås med en sköld som hämtar inspiration från både Captain America och Xena. Sist ut och tråkigast är den mer och mer cybernetiskt förstärkta legoknekten William som efter detta äventyr dyker upp som en boss i Borderlands 2.Men Gearbox och 2K Australia har inte nöjt sig med att bara låta spelaren sakta men säkert assistera Handsome Jacks maktövertagande i rollen som moraliskt tvivelaktiga karaktärer. Nej äventyrandet har också förflyttats till Pandoras måne med ett par speltekniska förändringar.Borderlandsthepresequel-02

Den första nyttjar månens svagare dragningskraft som ger både spelare och fiender möjligheten att hoppa väldigt högt och långt. Dessutom finns nu en slam attack som kan utföras mitt under hoppet. Jag har inte riktigt fått grepp om tekniken men det känns inte heller nödvändigt för framgång. Den andra mekaniken bygger på det faktum att månen inte har egen atmosfär, därför måste spelaren hela tiden hålla ett öga på sin syremätare när himlakroppen navigeras. Vissa syrebubblor och byggnader ger möjligheten att ladda på reserverna. Dessutom går det att pysa ut luft med flit för att riktningsförändra under hoppen.Det känns dock aldrig som någon fara att syret tar slut, jag har faktiskt inte en gång varit i närheten av det ska ta slut då påfyllnadsplatser finns generöst utplacerade. Humorn finns förstås fortfarande kvar som en av spelets berättartekniska grundstenar. Allt från karaktärer, uppdrag, vapen och fiender är genomsyrade av en klacksparksmentalitet och glimten-i-ögat-humor som gör att det trots relativt enspåriga uppdrag aldrig blir tråkigt. Spelet driver med sig självt, genren och kulturformen tv-spel på ett många gånger svårslaget sätt.

Färgskalan har ändrats till en mer åttiotalsinspiread neonpalett vilket känns passande med tanke på det övergripande rymdtemat. Självklart har spelet också givit oss laservapen som en ny kategori, vilket är mer roligt för omväxling än revolutionerande spelmekaniskt. Överlag är kaos ledordet för det tredje Borderlands-spelet. Även om upplägget skjut, spring, skjut, loota, är kvar så skapar hoppandet och den svagare gravitationen en kändsla av mindre kontroll och mer slump. Efter att ha njutit av Destinys snortighta spelkontroll känns Borderlands mer oprecist än tidigare. Svårighetsgraden är precis som tidigare avvägt av hur snabbt huvudstoryn ska avklaras. Det går att klara sig enbart på huvuduppdragen men det blir klurigt när jag inte strösslar in ett par sidouppdrag då och då eftersom att spelet inte skalar fiender och vapen efter din egen förmåga. Jag gick på pumpen rätt tidigt för att jag inte utforskat månen tillräckligt, men några snabba sidoutvikningar senare var jag stark nog att fortsätta.Borderlandsthepresequel-03

För den som njutit av de två första spelen kommer det här vara en trevlig återträff med en gammal vän. Hen har kanske ändrats lite och är till en början lite krånglig att få grepp om. Men när gnistan väl har tänts igen är det som att vi aldrig varit ifrån varandra. Det är inte det bästa Borderlands-spelet, utan hamnar passande nog någonstans mellan det första och det andra spelet.

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald
Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.