Boogie Nights

boogie11

Det är drygt 15 år sedan Paul Thomas Andersons film om den välutrustade Dirk Diggler hade Sverigepremiär. Ett drama om hur porrfilm blev porrvideo med en fantastisk ensemble.

Året är 1977. Eddie (Mark Wahlberg) är sjutton år och jobbar som diskare på en nattklubb som nyckelpersoner från porrbranchen besöker. Regissören Jack Horner (Burt Reynolds från Citizen Ruth) blir intresserad av Eddie och paketet som gömmer sig bakom hans gylf (och en bit ner bakom byxbenet). Eddie börjar kalla sig Dirk Diggler och är snart en stor porrstjärna. Jacks porrfamilj välkomnar honom med öppna armar och den ödmjuka tonåringen får leva det ljuva livet i slutet av 70-talet. Men ett nytt decenium närmar sig som ska innebära att glansdagarna är över.

boogie01

Det var smart av Paul Thomas Anderson (som endast regisserat Hard Eight tidigare) att göra en film vars första halva är så inbjudande. Långa kameraåkningar varvat med snabba klipp, hipp retromusik, ironisk humor, sex och karaktärer man gärna tittar på. Allting är otroligt glassigt och som tittare kan man bara njuta och må bra. Jag har på gott och ont ändrats sedan jag såg Boogie Nights senast och blev inte alls imponerad över den första halvan i kväll. Det som var roligt och annorlunda 1998 upplever jag i dag som konstlat och väldigt präglat av sin tid. Jag ser inte längre det roliga i dåligt porrskådespel och karaktärer man ska skratta åt. Skrattet från början av filmen fastnar i halsgropen senare i filmen. Det som varit roligt är inte roligt längre och beteende och situationer som tidigare hånats förvandlas till tragik.

boogie02

Även då det begav sig föredrog jag den delen av filmen som utspelar sig på 80-talet. Det är då mörkret kommer fram och konsekvenserna av karaktärernas yrkesval börjar synas. Men även här tycker jag det finns en del problem som jag inte uppmärksammat tidigare. Efter den stora nyårsfesten som avslutas med ett självmord känner jag mig ganska utmattad och skulle vilja ha en lika drastisk berättarförändring som Anderson hade i sin nästa film Magnolia när man kommit halvvägs genom den. Men i Boogie Nights famlar han runt några minuter och samtidigt som vi ska följa karaktärernas förfall vågar han inte riktigt släppa humorn på deras bekostnad.

boogie06

Faktum är att Dirk Diggler själv är ett skämt nästan genom hela filmen. Medan de andra karaktärerna fördjupas hamnar Diggler i situationer som ska visa hans idiotiska storhetsvansinne och jag har svårt för att känna någonting för honom. Det finns en scen som ganska snyggt speglar vårt första möte med honom när han fortfarande hette Eddie och hur han inte kommit någonstans och är tillbaka på ruta ett igen. Annars finns det inte så mycket att ta på allvar hos honom. Jag brukade tycka att hans bråk med sin mamma var en stark scen men nu känner jag att jag saknar bakgrunden till deras konflikt. Men han kan väl få vara filmens clown. När Mark Wahlberg (Ted och Contraband) en gång för alla visar att Marky Mark inte var någon bra idé och sjunger exklusivt uselt är det faktiskt modern filmhistoria.

boogie07

Vilken tur då att det finns andra att bry sig om i Boogie Nights. Julianne Moore (Game Change) spelar porrskådespelaren Amber som förlorat vårdnaden om sin son och numera lever tillsammans med Jack. Amber behandlar sina unga skådespelarkollegor som sina barn och bedövar sig med kokain för att härda ut. Ett av hennes barn är Rollergirl (Heather Graham från Drugstore Cowboy och även de sista avsnitten av Twin Peaks) som står i centrum i filmens starkaste och obehagligaste ögonblick. Det är minst sagt kväljande att se henne bli uppjagad av sitt förflutna. Min favorit är Don Cheadle (The Guard och The Avengers) i rollen som Buck Swope. Han vill egentligen inte alls jobba med porr utan öppna en hifi-butik och bilda familj. Jack Horner själv är någonting så unikt som en porrfilmsregissör med integritet. Han är stolt över sina filmer och när videon får sitt genomslag ser han det som en personlig förolämpning. I och med denna förändring försvinner ambitionen och hans konst förvandlas till produkter.

boogie09

Jag är nog lite svag för filmer om outsiders som finner sig tillrätta i en grupp med andra outsiders. Människor som inte hör hemma någonstans och de som hör hemma på en plats för mycket för att kunna höra hemma någon annanstans, som författaren Alden Nowlan kallade det, är intressanta att följa oavsett om det skildras humoristiskt i Pink Flamingos (eller någon annan av John Waters filmer) eller mer allvarligt som i Sling Blade eller Andersons senaste film The Master. Den sistnämnda skiljer sig från de övriga eftersom anpassning krävs för att man ska få höra hemma i gruppen. I de båda andra exemplen och i Boogie Nights får man vara som man vill och älskas för den man är. Det är någonting väldigt befriande med samhörighet utan anpassningskrav. Men även den mysiga samhörigheten förstörs under 80-talet i Boogie Nights. I samma stund som porren förvandlas från konst till produkt hårdnar arbetsklimatet. Nya skådespelare välkomnas inte med samma varma hand som Eddie gjorde och Jack går emot sina egna ideal för att upprätthålla sin levnadsstandard.

boogie03

Det finns en regionsfri Blu-rayutgåva av den här amerikanska DVD-utgåvan från 2000. Den har samma omslag och samma extramaterial och ska hålla hög standard vad jag kan läsa mig till. Ett smakprov från Andersons kommentarspår kan man se tre minuter in i det här klippet där han berättar om hur publiken reagerade på en våldsam scen i Boogie Nights. Jag hade tänkt köpa den men ångrade mig när jag nu såg om Boogie Nights. Det lär dröja innan jag ser om den igen eftersom jag känner viss besvikelse.

boogie08

Boogie Nights har fortfarande ögonblick som man bär med sig och aldrig glömmer. Vem minns inte Alfred Molina och hans älskare som slänger smällare omkring sig, William H. Macys irritation över sin otrogna hustru, Julianne Moores jobbiga besök hos en domare i syfte att få träffa sin son eller Philip Seymour Hoffmans (Moneyball och Maktens män) olyckliga förälskelse? Däremot mindes jag inte att Thomas Jane (The Punisher) hade en biroll i Boogie Nights. Eller man får väl säga att jag inte kände igen honom förrän jag läste att det var han. Kanske jag hade kännt igenom honom i HD. Man kanske skulle köpa den på Blu-ray ändå…

 

Det är drygt 15 år sedan Paul Thomas Andersons film om den välutrustade Dirk Diggler hade Sverigepremiär. Ett drama om hur porrfilm blev porrvideo med en fantastisk ensemble. Året är 1977. Eddie (Mark Wahlberg) är sjutton år och jobbar som diskare på en nattklubb som nyckelpersoner från porrbranchen besöker. Regissören Jack Horner (Burt Reynolds från Citizen Ruth) blir intresserad av Eddie och paketet som gömmer sig bakom hans gylf (och en bit ner bakom byxbenet). Eddie börjar kalla sig Dirk Diggler och är snart en stor porrstjärna. Jacks porrfamilj välkomnar honom med öppna armar och den ödmjuka tonåringen får leva…

Review Overview

Betyg

60

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.