Bob Roberts

Bob Roberts är en av de roligaste skojumentärer som gjorts och Tim Robbins regidebut. Nästa film skulle bli den Oscarsbelönade Dead Man Walking. I tider som dessa då ett praktsvin som Mitt Romney har chans att bli vald till USA:s nästa president är det lite skrämmande att återse denna 20 år gamla film. Karikatyren Bob Roberts är mer trovärdig än den absurda verkligheten som republikanerna 2012 vill sälja till sina väljare.

Bob Roberts (Tim Robbins själv) är folksångare och senatorkandidat. En dokumentärfilmare har fått inträde till hans turnébuss The Pride som både jobbar för försäljningssiffror och väljare. Men det är inget vilt festande han får bevittna. På fritiden ägnar sig Roberts mest åt aktieaffärer.

Liksom Tea Party-rörelsen i USA gjort de senaste åren utnyttjar Bob Roberts ett falskt underdog-perspektiv och presenterar sig som rebellisk. Men där Woody Guthrie sjöng att landet är ”mitt och ditt” sjunger Roberts att landet är ”mitt och vårt”. Det är givetvis hans egna ekonomiska intressen som driver honom framåt i kampen mot liberaler, skatter och droger. Hans entourage består bland annat av Ray Wise (Twin Peaks och Robocop) och Alan Rickman (Harry Potter-filmerna) som båda får göra svårglömda karaktärer. En ung Jack Black debuterar som frälst fanboy och bidrar med några av filmens roligaste ögonblick.

Sångerna i Bob Roberts är skrivna av Tim Robbins själv och hans bror. Något soundtrack gavs aldrig ut eftersom Robbins inte ville att sångerna skulle användas i fel syfte. Detta skulle nog inte alls vara omöjligt eftersom texterna i de flesta fall hela tiden balanserar på gränsen för vad som faktiskt är realistiskt för någon att komma undan med. Om Borat kan få en bar full av amerikaner att klappa med när han sjunger att man ska kasta ner juden i brunnen är det mycket troligt att sånger som uppmuntrar män att hänga knarkare hade kunnat ses som någonting annat än satir. Statisterna i konsertscenerna är fantastiska och gör de hatiska sångerna än mer absurda.

Tim Robbins har inte haft några problem med att anställa sina skådespelarkollegor till diverse småroller. James Spader, Helen Hunt, Peter Gallagher, Susan Sarandon, Fred Ward och John Cusack dyker alla upp och ger filmen lite stjärnglans. Svärtan i filmen står den nyligen avlidne författaren Gore Vidal för. Han spelar Roberts politiska motståndare i senatorvalet och ett offer för Roberts fula metoder. Det är någonting väldigt rörande över denna äldre man som trots skiten han måste bada i håller fast vid sina ideal och kämpar vidare. Giancarlo Esposito (Do the Right Thing och De misstänkta) spelar en besatt grävande journalist som kämpar för att presentera fakta om Roberts som TV-kanalerna inte rapporterar om.

Espositos maniska karaktär och vändningen som filmen gör den sista halvtimmen är orsaken till att Bob Roberts inte är en femstjärnig film. Även om det är roligt hela tiden fastnar skrattet i halsgropen mot slutet när humorn blir svartare och den verklighetsgrundade handlingen får ett konspiratoriskt drag. Det dras lite för långt för min smak. Men allra sist styr Robbins skutan rätt igen och den allra sista scenen och sången med Woody Guthrie under eftertexterna gör Bob Roberts till en film som jag faktiskt sitter kvar i soffan och tänker på medan eftertexterna rullar. Bob Roberts är inte bara en rolig komedi, den är tänkvärd också.

Bob Roberts är en av de roligaste skojumentärer som gjorts och Tim Robbins regidebut. Nästa film skulle bli den Oscarsbelönade Dead Man Walking. I tider som dessa då ett praktsvin som Mitt Romney har chans att bli vald till USA:s nästa president är det lite skrämmande att återse denna 20 år gamla film. Karikatyren Bob Roberts är mer trovärdig än den absurda verkligheten som republikanerna 2012 vill sälja till sina väljare. Bob Roberts (Tim Robbins själv) är folksångare och senatorkandidat. En dokumentärfilmare har fått inträde till hans turnébuss The Pride som både jobbar för försäljningssiffror och väljare. Men det är inget vilt…

Review Overview

Betyg

80

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com