Bloodborne

En till synes evigt lång natt ligger tung över Yharnam. En stor del av befolkningen har insjuknat i en plåga som har gjort dem till monstruösa bestar som bara bär en skugga av sina forna jag. De få som ännu inte har blivit besatta av denna demonlika sjukdom gör bäst i att både låsa och bomma igen dörren. För en enveten jägare tycks allt detta obehag bara vara en uppmaning till ett dödsdömt äventyr.

From Software har gått många krokiga stigar för att hitta den position som de idag besitter. Den japanska spelstudion har funnits sedan 1986 men det var först i och med 2009 års Demon’s Souls som västvärlden föll pladask för dem. Folk hade uppenbarligen saknat de klassiskt skitsvåra spelen. Spelet var ett tredjepersons actionrollspel i fantasy-miljö som enkelt uttryckt var väldigt svårt att ta sig igenom. Det  kan vid ett första möte verka som att det bara är en elitisternas tillflyktsort, ett sorts spel som folk bara gillar för att det får dem att känna sig bättre än andra. Mina korta möten med Demon’s Souls och Dark Souls gav mig inte riktigt blodad tand. Istället lämnades jag med en känsla av att jag helt enkelt inte förstod storheten i det hela. Bloodborne tar samma formel som Souls-serien och överför den till en ny, mörkare och smutsigare miljö.

bloodborne-11

Efter att ha drivit runt i en väldigt nertonad fantasy-värld som erbjuds i Souls-spelen är det uppfriskande att supa in den smutstunga luften i Yharnam. Jag kommer till staden som är känd för sina läkemedelsframsteg inom fältet blodhelande. Det jag av okänd anledning söker är en sorts blod som har ovanliga egenskaper – Paleblood. Denna jakt för mig ut på stadens gator, något som jag snart kommer ångra. Det är en sotmörk 1800-talsvision som verkar inspirerad av Dracula och andra berättelser med kopplingar till monstrositeter och hängiven kristendom. Det är till och med med en Van Helsingsk aura jag ger mig efter diverse troll, varulvar och annat löst folk. Estetiken bärs upp på ett riktigt bra sätt av hårdvaran som en Playstation 4 erbjuder. Med ett närstridsvapen i högerhanden och en pistolvariant i vänsterhanden har jag blivit given ett mindre beskyddande, men ändå mer varierat, stridande än vad som erbjudits i Souls-spelen. Detta bjuder in till ett lite mer brutalt och snabbt spelsätt än vad som tidigare har varit normen i From Softwares spel. Varje slag känns riktigt tungt och fiendernas attacker likaså. Pistolen gör knappt någon skada men med rätt tajming kan jag få fienden ur balans för att sedan kunna följa upp med en förödande attack. Mina närstridsvapen har två olika lägen för olika situationer. Med ett enkelt knapptryck fäller jag ihop/upp vapnet beroende på framförvarande hinder. Den lilla varianten av ett vapen har snabbare attack men förlorar räckvidden. Också skadan är olika för de två versionerna.

Bloodborne-featured

Spelet är balanserat på ett vis som gör att jag i stort sett kan dö av de lättaste fienderna även om jag har gått upp i nivå många gånger. Ett felriktat slag kan många gånger vara skillnaden mellan liv och död både för mig och för mina motståndare. Döden är skrämmande här av samma anledning som i Souls-spelen. Att dö innebär att alla fiender förutom bossarna kommer tillbaka vid full vigör och jag blir av med alla mina Blood Echoes (spelets valuta) och i stort sett all framgång såvida jag inte lyckats hitta någon genväg. Jag bestraffas också med en okristligt långdragen laddningsskärm där ”Bloodborne” går att läsa… om, och om, och om igen. Under ett liv gäller det helt enkelt att hitta en ny lykta som man kan vakna vid eller låsa upp en genväg för att underlätta kommande försök, annars har det livet varit nästan helt förgäves. Varje strid är helt enkelt lika laddad och spänningen försvinner aldrig riktigt. Med hjälp av ene enkel sikteslåsningsmekanik underlättas stridernas fokus. Eftersom jag då slipper tänka på att byta kameravinkel hela tiden kan jag istället lägga mer energi på helning, undvikande av fiendeattacker och annan strategi. Det är en liten vetenskap som bygger upp dessa strider och det är det som gör att jag aldrig kan lägga skulden på spelet, utan alltid kan se mina egna misstag. När jag möter bossar som är svåra nog att svordomarna börjar hagla och handkontrollen nästan åker i golvet så vet jag att felet ligger hos mig, att jag inte tar mig an det här problemet på rätt sätt. Och jag kan alltid känna mig säker på att även om striderna ofta kan kännas obalanserade kommer allt klaffa till sist och det kommer vara otroligt frigörande. För även om spelmekanikerna är långt bättre än i många andra tredjepersonsactionspel är det känslotopparna som får mig att hänga kvar i detta mardrömsscenario. De senaste åren har spelmediet tagit stora steg inom sitt berättande och vissa spel har lyckats beröra mig på riktigt. Men spel är ett interaktivt media och att förmedla känslor genom filmiskt berättande är ju egentligen inget bevis för spelens storhet. I Bloodborne får den spelmekaniska delen mig att känna ilska varvat med eufori och glädje på ett mer berättigat sätt än något annat spel har gjort förut. Känslan av att bli slagen av samma boss för tionde gången är riktigt självförtroendekrossande, men adrenalinpåslaget när jag inser att detta försöket kan vara det vinnande mot samma boss är oslagbart.

bloodborne-gamescom

Tyvärr håller inte allt lika hög kvalitet som det svåra och oförlåtande gameplayet. Jag förvirras onödigt ofta av menyerna och vad föremålen jag har i min ägo faktiskt har för effekt. Beskrivningarna av mina tillhörigheter är mer inriktade på anekdotiska beskrivningar av föremålen än deras faktiska verkan. Detta är i min ögon att försvåra en del av spelet som inte behöver försvåras. Det är inte på samma sätt som striderna, ett hinder att övervinna, utan känns bara som ett dåligt försök att lura folk att det här inte är ett spel för dem, att i det här spelet måste man veta allt på förhand. Till och med när jag skulle testa nytillskottet chalice dungeons där man, tillsammans med en kamrat, ger sig in i slumpmässigt genererade grottor med möjligheter till speciellt loot stötte jag snabbt på problem. Av okänd anledning som inte specificerades i spelet kunde jag och min kamrat inte hitta varandra i grottan även om vi hade följt alla instruktioner, men efter googlande visade sig vara så enkelt att vi var för många nivåer ifrån varandra. För mig tar denna sortens onödiga oklarheter mycket av njutningen från själva essensen av upplevelsen och spelets fart tar enligt mig mycket skada av det. Jag förstår att man vill göra vissa delar av sitt spel lite mystiska och svårgreppade men i fallet From Software tycker jag ofta att det dras för långt.

bloodborne1280jpg-c133ca

Långa laddningsskärmar, en virtuell avsaknad av story och en allmänt onödig otydlighet förhindrar mig dock inte från att älska upplevelsen som Bloodborne bjuder på. De millimetertajta striderna och den smakfullt osmakliga estetiken är alltid svårslagna, oftast oslagbara. Det är med en ständig ångest jag beger mig in på okända marker ovetandes om vad som komma skall. Spelet bjuder på känslor från hela registret och spelupplevelser som jag bara vill återuppleva om och om igen. Bloodborne är en svår upplevelse. Bloodborne är en rolig upplevelse. Men framför allt är Bloodborne en upplevelse.

About Gabriel Hector

Gabriel Hector
Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com