Blondie

Efter Farväl Falkenberg och Apan som både handlat om manlig kris går Jesper Ganslandt in på outforskat territorium och gör en film med kvinnor i fokus. Resultatet är Blondie där han vill ge Carolina Gynning en ny karriär.

blondie04

Tre systrar reser hem till sin mamma för att fira hennes 70-årsdag. Under den inte alltid så artiga ytan bubblar gamla konflikter.

Familjeträffar är ett tacksamt ämne att göra dramatik av. I alla familjer finns olösta konflikter som man helst inte vill tala om. När de görs på rätt sätt kan filmerna både inspirera och förlösa någonting hos tittaren. Detta sker inte alls i Blondie. Hemkomsten till modern är träffsäker och igenkänningsfaktorn för mig var hög när systrarna tog fram sina gamla LP-skivor och tittade på andra prylar från barndomen. Annars blir det ganska många klichéer som det stora släktkalaset med det berusade talet och moderns insjuknande.

blondie05

Det börjar spännande och man blir omedelbart nyfiken på varför Lova (Alexandra Dahlström) gråter i taxin till barndomshemmet och hur det ska gå för den otrogna Katarina (Helena af Sandeberg). Vilka hemligheter döljer sig där? Alla frågor och funderingar man har lämnas i stort sett obesvarade. Elin (Carolina Gynning) är den karaktären vars utveckling har tydligast röd tråd. Man förstår i slutet att det varit Elins film man sett och inte den ensemblefilm som inledningen lovade. Men inte ens hennes historia är speciellt tillfredsställande. När filmen är slut hade den lika gärna kunnat börja. Den har stått på så många olika ben att det inte blivit så mycket alls av den.

blondie02

I en av mina favoritfilmer Magnolia (som också handlar om en uppgörelse med det förflutna) finns det en lång steadicamåkning där en pojke och hans pappa kommer fram till en TV-station. Det är i den scenen det mest karaktäristiska musikstycket i filmen börjar pumpas åskådarna och fortsätter sedan under samtliga karaktärers sammanbrott. Jesper Ganslandt plagierar scenen i ett svenskt miniformat. Det ska dukas inför kalaset och kameran följer Elin genom huset när hon går till trädgården. Musiken går i samma takt, tempo och har samma orkestrering som den i Magnolia. Sammanbrottet följer när Elin av någon anledning snattar tillsammans med systerdöttrarna och Katarina ligger och gråter. Det var en effektiv scen i Magnolia och hade troligen varit det i Blondie också om jag inte omedelbart associerat till och därmed även jämfört med favoritfilmen.

blondie01

Carolina Gynning (känd från Big Brother och annan skit-TV) gör någon form av skådespelardebut i Blondie och gör att ganska bra jobb. Skånskan har hon inte lyckats putsa bort helt och emellanåt läcker den igenom och distraherar. Eftersom hon har en så härlig skånska blir man ändå lite glad. Hon är bättre på att reagera än att agera. Marie Göranzon gör i vanlig ordning en stabil insats medan Alexandra Dahlström växlar mellan att kännas konstlad till att nå de nivåer hon gjorde som tonåring i Fucking Åmål. Det är så jävla tråkigt att jag i denna kvinnodominerade film tycker att Olle Sarri (som även var med i Ganslandts förra långfilm Apan) är bäst. Han är väldigt komisk med små medel när han till exempel är berusad. Han spelar maken till Helena af Sandebergs karaktär och det var kul att se det äkta paret från den underbara komediserien Heja Björn återförenas igen.

blondie03

I kommentarspåret berättar Ganslandt om allting han är missnöjd med i Blondie. Det är en hel del. Jag räknade med att jag skulle tycka om Blondie eftersom jag gillat Ganslandts tidigare filmer så det är skönt att höra att han själv inte är så nöjd med Blondie. Det måste ju innebära att han inte kommer att göra om samma misstag. Jag rekommenderar kommentarspåret varmt som är intressant även om man varit besviken på filmen.

Efter Farväl Falkenberg och Apan som både handlat om manlig kris går Jesper Ganslandt in på outforskat territorium och gör en film med kvinnor i fokus. Resultatet är Blondie där han vill ge Carolina Gynning en ny karriär. Tre systrar reser hem till sin mamma för att fira hennes 70-årsdag. Under den inte alltid så artiga ytan bubblar gamla konflikter. Familjeträffar är ett tacksamt ämne att göra dramatik av. I alla familjer finns olösta konflikter som man helst inte vill tala om. När de görs på rätt sätt kan filmerna både inspirera och förlösa någonting hos tittaren. Detta sker inte alls…

Review Overview

Betyg

40

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.