Blade Runner 2049

Blade Runner från 1982 utspelar sig år 2019: en dystopisk framtidsvision som vi rent kronologiskt närmar oss nu. Vi har inte kommit så långt i utvecklingen av androider att de är oskiljbara från människor, vi har inte koloniserat rymden, vi har inte förstört jorden eller överbefolkat den till den grad som Blade Runner visar. I Denis Villeneuves (Sicario, Arrival) goda händer är uppföljaren Blade Runner 2049 – 30 efter den första filmens handling – inte på något sätt sämre eller bättre eller nyskapande men i alla fall tillräckligt mycket sin egen sak.

Det skulle nog till filmskapare som Villeneuve och fotografen Richard Deakins (No country for old men, Skyfall) att skapa det uttryck som är Blade Runner 2049s starkaste kort: den bleka palett av färger som Ryan Goslings polis K rör sig igenom. Bilderna av ett futuristiskt och apokalyptiskt Stor-Los Angeles är, för allt, lika stämningsfyllda och uttrycksfulla som i originalfilmen. Med en kort mening i början ändrar man dessutom en av Blade Runners hållpunkter – att en replikant har en begränsad livslängd – vilket drev mycket av den filmens historia om androider som försökte udfly sitt öde. Nu kan de plötsligt åldras och bli grå – en historieomskrivning som tar ifrån föregångaren och ger till uppföljaren möjligheten att utforska andra aspekter av skapat liv.

Vi får här en detektivhistoria inbäddad i lager av existentiella frågor om mänsklighet och vad en människa är. En blade runner är fortfarande en polis med uppgiften att ”pensionera” (döda?) förrymda ”replikanter” (androider). Filmen lever inte alltid upp till den starka första scenen där K sökt upp replikanten Morton Sapper spelad av Dave Bautista, som med sitt kroppsliga spel som åldrad och sliten –  sin patetiska existens som ensam proteinfarmare – och ovilja att få sitt liv avslutat lämnar det kanske mest övertygande argumentet för dessa androider som likvärdiga den ras som skapade dem. Men även K är en replikant – vilket människorna han arbetar med aldrig låter honom glömma. Hemma i sin minimalistiska enrummare har K en hologram-sambo av modellen ”vacker-hängiven-sensuell-uppoffrande flickvän” där det görs ännu tydligare hierarkin mellan konstgjorda människor. När K’s pensionering av Sapper leder till en märklig upptäckt påbörjas en utredning som potentiellt hotar att rucka på maktbalansen mellan ”riktiga” människor och de som är artificiellt skapade (och skapade i syfte att ta slavars roller).

Villeneuve verkar ha förstått att originalfilmens ikoniska utseende är så hårt instansad i populärkulturen att det inte skulle gå att återskapa utan att verka som en kopia av en kopia. Blade Runner 2049 är därför ikonografisk på ett helt egna sätt. Alla bilder liknar uppblåsta oljemålningar av tätt packade blockhus, konstgjorda odlingsfält och enorma soptippar. Från Blade Runners mer jordbundna syntopera och outtalade frågor har man här också blåst upp alla insatser. Jared Letos blinda, kejsarliknande bolagschef måste tydligen enligt konventionernas regler introduceras med bibelreferenser och en agenda så ogenomtänkt att hela filmen hotar att haverera så fort han visar sig. Ju mer synd eftersom hans assistent Luv (Sylvia Hoeks) verkar vara filmens mest intressanta karaktär, om vi bara hade vetat vad som drev henne (för något driver henne uppenbarligen). Några av filmens mest fängslande element lämnas alltså att för sig själva att krypa in i bakhuvudet medan en rutinmässig handling surrar igenom en nära tre timmar lång speltid. Blade Runner 2049 använder sig inte av sina minuter på bästa sätt, den är på inget sätt klockren men strör suggestiva bilder och tankefrön överallt (och kanske litet för många panoreringar av nakna kvinnokroppar). Den poesin som fanns i Blade Runners sista minuter översätts här till talade bilder av regn som faller igenom hologramhänder och hologramsnö som passerar igenom händer av kött och blod.

Blade Runner från 1982 utspelar sig år 2019: en dystopisk framtidsvision som vi rent kronologiskt närmar oss nu. Vi har inte kommit så långt i utvecklingen av androider att de är oskiljbara från människor, vi har inte koloniserat rymden, vi har inte förstört jorden eller överbefolkat den till den grad som Blade Runner visar. I Denis Villeneuves (Sicario, Arrival) goda händer är uppföljaren Blade Runner 2049 – 30 efter den första filmens handling – inte på något sätt sämre eller bättre eller nyskapande men i alla fall tillräckligt mycket sin egen sak. Det skulle nog till filmskapare som Villeneuve och…

Review Overview

betyg

70

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com