Blade Runner 2049 (4K UHD)

Kassasuccén på bioduken uteblev för den efterlängtade och påkostade uppföljaren till sci-fi-klassikern Blade Runner och den nya filmen räknas idag som en ekonomisk flopp, trots hyllningar. 35 år (!) senare fortsätter berättelsen om de konstgjorda människorna, replikanterna, som jagas och ”pensioneras” av specialstyrkorna som går under namnet blade runners. Kommer hemmabioutgåvan ta igen de förlorade intäkterna?

Inledningvis skall det nämnas att Blade Runner 2049 är i alla avseenden en regelrätt – om än rejält senkommen – uppföljare och du ska ha sett den första filmen innan du tar dig an den, som dessutom finns i flera olika versioner och klippningar. Helst via den ”final cut” som kom 2007 och räknas numera som den slutgiltiga versionen, men det finns flera fina utgåvor att tillgå, varav en recenseras här.

Handlingen tar alltså vid efter händelserna i den gamla kultrullen från 80-talet, så är du inte bekant med dessa så gör du bäst inte att läsa vidare då ganska så massiva spoilers levereras nedan. Du är härmed varnad.

I princip alla sci-fi-nördar med någon form av självbevarelsedrift har en relation till originalfilmen Blade Runner – filmen som skulle komma bli själva mallen för hur futuristiska dystopier skulle presenteras på vita duken. Denna högst originella film noir – med storstjärnan Harrison Ford i huvudrollen – som utspelar sig i ett framtida Los Angeles, blev dock rätt sågad av kritikerna när den kom för dess virriga manus och långsamma tempo, men fick ändå en ansenligt mängd entusiastiska fans och ses av såväl hissare som dissare som en scenografisk triumf med ett magnetiskt stämningsfullt soundtrack av Vangelis.

Cirka tio år senare klipptes filmen om av regissören Ridley Scott: Fords onödiga speakerröst togs bort, flera filmmeter lades till och det förvirrande lyckliga slutet (som var en eftergift av filmbolaget) hade nu korrigerats. Först med denna ”director’s cut” blev Blade Runner en framgång hos såväl kritiker och publik. I samband med det nya slutet fick filmen en annan filosofisk innebörd – frågan om huruvida Fords karaktär, Deckard, själv är en replikant lyftes – ett ouppklarat mysterium som nya regissören Denis Villeneuve (känd för Prisoners, Sicario och Arrival) lovade innan nya filmens premiär, skulle bevaras. Handlingen i övrigt kan man läsa i Alva Bexells recension om man önskar – frågan är om den nya filmen levererar? Ja och nej.

Originalet från 1982 är en av de konstnärligt mest lyckade och visuellt mest överdådiga science fiction-filmer som någonsin gjorts. Som tonåring på 1990-talet var exempelvis jag själv mycket intresserad av rollspel som Mutant, Shadowrun och Neotech – och just Blade Runner var den film jag och kompisgänget återkommande såg för att inspireras. Det ikoniska soundtracket (enligt mig en av de absolut bästa i filmhistorien) fick mig också att bli intresserad av elektronisk musik. Flera andra science fiction-rullar kom och gick mellan årens lopp, men inget stod i samma klass som den värld Blade Runner levererade.

Villeneuve har med denna uppföljare inte sparat på krutet, och för också storyn vidare utanför Los Angeles gränser. Att kalla filmen för en visuell resa utöver det vanliga är en underdrift – fotot och miljöerna är så perfekta och genomarbetade på alla tänkbara plan, att det nästan sker på filmens bekostnad, paradoxalt nog. Villeneuve klistrar sig fast något för länge på ögongodiset och filmen tappar tempo. Han fångar förvisso upp bollen rätt snabbt igen, för att tappa den igen… och så där håller det lite på, fram och tillbaka, genom filmen. Speltiden är på nära tre timmar men kunde utan tvekan ha kortats ned.

Jag vill också ge en prettokänga till den nya musiken: Hans Zimmer, Hollywoods ”go to guy” (som ersatte kompositören Jóhann Jóhannsson relativt sent i produktionen) försöker hedra Vangelis originalverk med nya omstöpningar men det hela faller rätt platt, i min mening. I den första filmen blev soundtracket nästan som en helt egen karaktär – här bräserar man på med bas så det härliga föreslår men den emotionella effekten uteblir. Stor besvikelse från min sida – som hade hoppats på ett djärvare och betydligt mer intressant val av artist. Med ett personligt intresse för electronicagenren anser åtminstone jag att man kunnat göra åtskilliga bättre val – utöver Jóhann Jóhannsson finns högst kompetenta artister som Trent Reznor, ASC, eller Future Sound of London att tillgå. En missad möjlighet, helt enkelt.

Skådisprestationerna är mestadels av hög kvalitet. Den nye blade runnern, Officer K, gestaltas av Ryan Gosling, som är just väldigt mycket ”Ryan Gosling” när han glider omkring – men, det återhållsamma skådespeleriet – eller vad man ska kalla det, fungerar riktigt bra i en film som denna. Även hans hologramflickvän (!) som spelas av spanska Ana de Armas lyckas till den grad att deras smått bisarra relation blir relativt trovärdig. Ett ganska galet projekt rent dramaturgiskt som Villeneuve lyckas nästan ro i hamn. Nästan, alltså. Dialogen haltar nämligen stundtals i kärleksscenerna och det blir för mig tydligt att Villeneuve är betydligt bättre på att gestalta svärta och ångest (vilket utmärkta Enemy och Prisoners är bevis på) än värme och ömhet (vilket vi såg redan i pretentiösa och sentimentala Arrival).

Harrison Ford dyker förstås upp, om än sent i filmen, och kör sin grej – varken mer eller mindre. Deckardfiguren har därmed ändrats till att bli ytterligare en åldrad, vresig Ford-figur ur samma kull som Indy 4 och The Force Awakens. Det vilar rätt mycket krystad fanservice över det hela och åtminstone jag hade hoppats på att utförandet skulle bli annorlunda. I synnerhet när en illa placerad one-liner ger en bitter eftersmak i munnen.

Jared Leto spelar företagsboss med gudskomplex och är i mina ögon en av filmens verkligt stora behållningar. Replikerna är förvisso något travande men han sätter dem med precision, och visar på ett skådespeleri där man kan skönja ett psykotiskt beteende utan att sända ut alltför tydliga signaler. Sämst alla kategorier är en verkligt trist karaktär – replikanten Luv (Sylvia Hoeks) som får förtroendet som dramats antagonist – komplett med en ständigt ansträngd min, och synnerligen parodiskt blir det. Är det tänkt att denna halvmesyr till filmkaraktär skall konkurrera med Rutger Hauers mångsidiga, lätt filosofiska tolkning av replikanten Roy Batty från 1982? Hon är dåligt skriven och dåligt framförd, ett verkligt bottennapp i jämförelse! Man borde dragit i nödbromsen redan vid första tagningen.

Skådespeleriet ger, tillsammans med andra filmelement, ett rätt spretigt slutresultat. Filmen inleds mästerligt – faktum är att första halvtimmen kan vara det starkaste jag sett på mycket länge, men så småningom när taktpinnen tappar kraft gör filmen det också. När fanservicen och aha-känslan lagt sig finns det inte en överdrivet stark – eller för delen härligt mystisk – historia kvar att berätta. När jag sett Blade Runner 2049 för andra gången i hemmabioformat kan jag nu konstatera att den bjuder på visuellt fyrverkeri för stunden (i synnerhet en rejält utflippad Elvissekvens diggade jag något enormt) men under den nylackerade huven visar motorn rostfläckar.

Något som absolut inte gör en besviken är ljud och bild-kvalitet i hemmabioutgåvan, men konstigt vore väl annat. Den finns även att köpa i en dyrare 4K Ultra HD-utgåva och om man uppskattar en sådan här visuell resa till film är det nästan ett måste att se i den allra bästa utgåvan. Nöjer man sig inte med den långa speltiden finns i vanlig ordning en del bonusmaterial att ta sig igenom – men – även här har man inte valt att löpa linan ut, enligt min mening.

För filmentusiaster är den mastiga 5-diskaren av första Blade Runner från 2007 redan något av en hemmabioklassiker vad gäller utgåvor, med den helt underbara fullängdsdokumentären Dangerous Days som den verkliga pricken över i – men i Blade Runner 2049 plöjer man igenom hela extramaterialet på dryga timmen. Det känns onekligen forcerat och högst otillfredsställande – i synnerhet nu när så mycket praktiskt produktionsarbete lades ned på den färdiga filmen. Det bästa inslaget i sammanhanget är de tre kortfilmerna som användes på ett smart sätt att marknadsföra filmen via Youtube och musiken i en av dem – animen Black Out – signeras electronica-artisten Flying Lotus, och är i mina öron bättre än det som Hans Zimmer gav oss i långfilmen.

Valet på Denis Villeneuve som förvaltare av Blade Runner-arvet var absolut inte dåligt, men sannerligen heller inte svaret på alla fans böner. Filmen inleds på bästa möjliga sätt, men saktar sedan ned och får dras med såväl seghet som allsköns slarvande (Villeneuve gör exempelvis en flashback till en tidigare scen i filmen för att förklara något). Det är djärvt att öppna upp perspektivet och brodera ut franchisens redan spännande universum – men historien som skall berättas kantas av lite smuts här och var. Även en utdragen och malplacerad actionsekvens är ett exempel på något som drar ned helhetsbetyget.

Med allt detta sagt är Blade Runner 2049, sina brister till trots, ett underhållande och väl genomfört filmverk. Det som är välgjort är verkligen bland det bästa genren presterat hittills, och det som drar ned… ja, det sticker verkligen i ögonen. På det stora hela är det betydligt mer gilla än ogilla och slutbetyget blir ändå ett relativt bra sådant. Hemmabioutgåvan är även den bra men kunde gjorts bättre vad gäller extramaterial. Varken filmen eller utgåvan står sig således mot förlagan, men är väl värd en titt.

Utgåvan: Som 4k-utgåva är detta en udda fågel. En film inspelad i 2.8k och 3.4k, men färdigställd i 4k. Bilden är betydligt skarpare och klarare än medföljande blu-ray-skiva men den är inte riktigt lika vass som de bästa utgåvorna på formatet. Däremot har utgåvan en av de häftigaste HDR-graderingarna av alla 4k-blu-rays hittills. Ljudmixen är superb och levereras på ett Dolby Atmos-ljudspår. Sedan Claes skrev recensionen ovan, har filmen hunnit belönas med Oscarsstatyetter för bästa foto och bästa ljudmix. Detta är definitivt en titel du vill ha i din 4k-samling, även om extramaterialet precis som vanligt bara är i 1080p. (Texten uppdaterad av Fredrik Malmquist 12/3-18)

Kassasuccén på bioduken uteblev för den efterlängtade och påkostade uppföljaren till sci-fi-klassikern Blade Runner och den nya filmen räknas idag som en ekonomisk flopp, trots hyllningar. 35 år (!) senare fortsätter berättelsen om de konstgjorda människorna, replikanterna, som jagas och "pensioneras" av specialstyrkorna som går under namnet blade runners. Kommer hemmabioutgåvan ta igen de förlorade intäkterna? Inledningvis skall det nämnas att Blade Runner 2049 är i alla avseenden en regelrätt - om än rejält senkommen - uppföljare och du ska ha sett den första filmen innan du tar dig an den, som dessutom finns i flera olika versioner och klippningar.…

Review Overview

Utgåvan
Filmen

80

About Claes Lindman

Claes Lindman
En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com