Blackhat

Är detta slutet? Tiden då vi går skilda vägar – när allt som vi har att säga varandra redan är sagt. Jag är inte bitter och minns med glädje högtidsstunderna, men nu är det nog dags för mig att gå vidare. Michael Mann och jag har som ni säkert förstår aldrig haft någon personlig kontakt, men som en stor beundrare och konsument av hans filmer finns relationen mellan filmskaparen och dess mottagare där som ett osynligt förbund.

Efter mitt tidigare biobesök var det två saker som jag störde mig på när det gäller Blackhat, det ena var att Chris Hemsworth hade några skjortknappar för mycket uppknäppta, och att det fanns några scener för mycket där man helt i onödan genat i manus. Trots detta så tyckte jag inte alls att filmen behövde skämmas i jämförelse med andra internationellt betingade thrillers som Bourne eller Bond. Det förvånade mig att filmen gick så katastrofalt dåligt på bio och att en i det närmaste enig kritikerkår sågade den jäms med fotknölarna. När jag nu tog mig an filmen igen inser jag faktum; Blackhat är en kalkon – fast den borde inte vara det. Jag skall försöka förklara hur det ligger till.

Blackhat5

Fakta: datavirus och cyberattacker kan göra långt större skada än ett kapat mejlkonto. Datamasken Stuxnet, som upptäcktes 2010, är inriktad på datorer som hanterar industriella processer. Stuxnet misstänks ha legat bakom förstörandet av en femtedel av Irans kärnkraftsanläggningar. Andra måltavlor har rent ekonomiska motiv, företag som Nasdaq och Visa finns bland de drabbade. Även yttrandefriheten är under attack, nu senast i form av attacker och intrång mot Sony, för att stoppa filmen The Interview. DDOS attacker (överbelastningar) som stänger ner multinationella företags eller myndigheters hemsidor hör numera till vardagen. Hotet från dessa cyber-kriminella/cyber-terrorister kommer från hela världen och de gömmer sig bland annat bakom sammanlänkade proxyservrar som gör det svårt att lokalisera dem och de är duktiga på att städa bort sina spår.

Fiktion: Kina och USA ger sig tillsammans ut på jakt efter en sådan skurk, vilket borde ligga helt rätt i tiden med tanke på alla verkliga exempel som finns nära till hands. När någon som Michael Mann tar sig an den uppgiften så läggs förväntningsribban högt upp, trots att hans form dalat något sedan 90-talets lysande Heat och The Insider. Vad är det då som går fel i Blackhat? Problemet är inte storyn i sig, utan enligt mig är problemet manuset. Manusets uppgift är att överföra berättelsen till en form som är anpassad för att filmas. Tänk exemplet bok till film. En hel del måste skalas bort, omarbetas och väljas ut för att klara övergången från ren text till film, eller som i detta fall, en idé om hur cyberbrottslighet är ett globalt hot som kan få förödande konsekvenser, med både mänskliga och ekonomiska förluster i potten.

blackhat3

Blackhat inleder med att en skadlig kod överbelastar vattenpumparna på ett kärnkraftverk i Kina och orsakar en explosion och risk för härdsmälta. När börsvärdet på soja manipuleras på amerikanska Nasdaq med ett liknande tillvägagångsätt, ges förutsättningar för ett oheligt samarbete mellan USA och Kina. Kinesiske kaptenen Chen Dawai (Leehom Wang) specialiserad på it-brott inser snabbt att han kommer behöva hjälp av FBI för att spåra hjärnan bakom attacken på kärnkraftverket. Den motvillige FBI-chefen spelad av John Ortiz, ger ganska snabbt med sig och ger agent Barret (Viola Davies) tillåtelse att dela med sig av statshemligheter. När Chen får se den kod som amerikanarna lagt beslag på åker han till USA för att ge sin syn på saken, med sig har han sin syster och en plan. En plan som innefattar hans tidigare skolkamrat Nick Hathaway (Chris Hemsworth), fängslad hacker och hårding extraordinär.

Det skall visa sig att Hathaway har kunskaper om koden som ingen annan kan ha, vilket blir den hävstång som han behöver för att få chansen att korta sitt 12-åriga fängelsestraff. Kan han hjälpa till att hitta förövaren så får han straffrabatt. Inte en mer konstigt premiss än om en av regeringen hjärntvättad yrkesmördare som tappat minnet försöker hitta sin identitet medan han tar folk av daga på löpande band. Med U.S Marshall Jessup och en fotboja som sällskap, blir Hathaway en del av det team som skall försöka spåra den anonyme cyber-brottslingen. Michael Manns setup för en global techno-thriller låter väl helt ok, men leveransen är häpnadsväckande svag.

blackhat-image-michael-mann

Lika smärtsamt som det är att se en fotbollsforward som tappat klippet i steget eller en boxare som gått några matcher för mycket, lika smärtsamt är det för mig att inse att Mann har tappat känslan för storytelling, känslan för vad som är en engagerande historia. OK, jag medger att det aldrig varit hans styrka, men jag har inte köpt den ”style over substance” – kritik som riktats mot honom under årens lopp. Det har ända fram till The Insder (1999) ändå funnits karaktärer och en historia att engagera sig i, kanske med undantag av fantasy-soppan The Keep (1983). Ali (2001) var en första signal på att Mann kanske började tappa den fingertoppskänsla som gett honom en framstående ställning i Hollywood. Men så kom lyckade Collateral 2004 och ordningen var återställd. Miami Vice (2006) var halvlyckad, men produktionen drabbades av problem under orkansäsongen i Florida och det fanns även rykten om vissa samarbetsproblem med skådespelarna, vilket såklart kan ha påverkat slutresultatet. När manusförfattarna i Hollywood  strejkade 2009 öppnades möjligheten för Mann att casta Johnny Depp i rollen som John Dillinger i Public Enemies, då Depps andra projekt påverkades av strejken. Trots en stark rollbesättnig med Depp spelandes mot Christian Bale, så levde inte filmen upp till de högt ställda förväntningarna och Mann som nu helt hade gått över till den digitala tekniken fick mycket kritik för filmens look. Själv hade jag inga problem alls med filmens visuella stil, men jag kan så här i efterhand känna samma avsaknad av engagemang i historien som jag upplever i Blackhat. Alltså inte alls någon ointressant handling, svagheten ligger i leveransen – i manuset.

Jag letar med ljus och lykta efter förlåtande omständigheter och förklaringar till Blackhats tillkortakommanden, men finner inga som håller. Genvägarna i manuset som jag kunde ha överseende med i biosalongens förlåtande atmosfär blir nästan smärtsamt pinsamma, och jag funderar vad f-n de håller på med? Att de olika hacksen som gestaltas i filmen, alla är möjliga att genomföra i verkligheten och att det finns ett par intensiva, visuellt och tekniskt högklassiga, scener hjälper inte alls, då karaktärernas agerande nästan helt saknar den rätta berättarmässiga motivationen som behövs för att skapa någon som helst trovärdighet och engagemang. Jag bryr mig inte om, och känner inte något för någon av karaktärerna och jag funderar för första gången när det gäller Manns filmer, om filmen finns till för Mann skull mer än för publikens skull? Ett forcerat och ofärdigt manus som grund för Manns önskan att ännu en gång få möjlighet att hänföra oss med sin omisskännliga stil. Det blir nästan som att Mann slutligen bekräftat myten om sig själv, stil före substans. Det räcker liksom inte att filmens intensiva slut är ett litet mästerverk i sig, när helhetskänslan ekar tomt.

blackhat2

Frågan är om vi kommer få se någon ny film i samma budgetklass som Blackhat från Michael Mann framöver? Han har är redan över 70 år fyllda och karriären närmar sig nog slutet. Min tips till honom är att återvända som producent på tv, där tror jag fortfarande att han har en del att komma med. Som filmregissör med fullständing kontroll över varje liten detalj, verkar han ha sina bästa år bakom sig – en bra bit bakom sig. Men jag hoppas jag har fel.

Är detta slutet? Tiden då vi går skilda vägar – när allt som vi har att säga varandra redan är sagt. Jag är inte bitter och minns med glädje högtidsstunderna, men nu är det nog dags för mig att gå vidare. Michael Mann och jag har som ni säkert förstår aldrig haft någon personlig kontakt, men som en stor beundrare och konsument av hans filmer finns relationen mellan filmskaparen och dess mottagare där som ett osynligt förbund. Efter mitt tidigare biobesök var det två saker som jag störde mig på när det gäller Blackhat, det ena var att Chris Hemsworth…

Review Overview

Betyg

40

About Erik Larsson

Hinner allt mer sällan hitta tid att se och skriva om film i den omfattning jag önskar, därför är jag numera ofta extremt selektiv i mina val av filmer, klämmer dock in en och annan mainstream-film för att inte helt tappa kontakten med vad som är aktuellt. Är en av grundarna till Filmfenix och driver även filmpoden Film(sökarna).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.