Black Panther

Arton filmer in i serien som vi känner som MCU (Marvel Cinematic Universe) är det äntligen dags att bredda huvudkaraktärsspektrat till mer än den flodvåg av vita män som vi översköljts av sedan starten av denna odödliga svit för tio år sedan. Kung T’Challas kröning är startpunkten på en fartfylld historia som släpper in oss tittare i den hemliga delen av det fiktiva afrikanska landet Wakanda.

Marvels första film med en icke-vit huvudperson har låtit vänta på sig och en film med en kvinnlig huvudkaraktär ser vi först senare i år när Evangeline Lily i rollen som Wasp ställer sig bredvid den mer namnkunnige Ant-man. Det är sorgligt att det har tagit såhär lång tid för den populärkuturella mastodont som MCU onekligen är att låta någon som inte är en vit man stå längst fram på affischen. Black Panther är till slut här och frågan är egentligen varför det dröjt så länge?

Chadwick Boseman ska i rollen som kung T’Challa bära ansvaret för ett dimhöljt sagolands del i en värld som tränger sig närmre och närmre deras tidigare så trygga gränser. Wakandiernas tillvaro där har alltid känts lite sagolik och det är en naiv traditionalist som i en tid av globalt tumult ska leda ett land genom vad som kommer visa sig vara landets mest omvälvande period ännu. Lyckligtvis är den nykrönte kungen omgiven av familj och vänner i höga positioner som alltid stått honom och tronen nära. Även om de tycks ha olika agendor är det klart och tydligt att alla är oroliga för en eventuell framtid där Wakandas mineralrikedomar och framtidstekniken den har hjälpt dem utveckla faller i händerna på fel person. Utanför Wakandas (bokstavliga) bubbla väntar en ovetande värld, frågan är bara om den världen vill vara deras bundsförvant eller vill slita Wakanda i stycken för att roffa åt sig av deras dyrbara vibranium. Det dröjer inte länge innan Ulysses Klaues (Andy Serkis) planer på det sistnämnda som han, tillsammans med en mystisk ung man (Michael B. Jordan), börjar dra till sig uppmärksamheten från Wakanda.

Bara i filmens premiss tar Black Panther större kliv än de flesta av sina föregångare. Den slår verkligen an i det personliga hos T’Challa samtidigt som den lyckas lägga stor vikt vid Wakandas folk och (det ständigt aktuella) känslan av trygghet i landet. Det är en film som faktiskt gör ett lands politik trovärdig och spännande samtidigt som den såklart tillgodoser allas behov av käftsmällar i ljushastighet. Vår huvudkaraktär är till en början plågad efter att nyligen mist sin far men ju mer tid vi får spendera med honom desto mer kommer hans sinne att bli eftersatt av andra, kanske ännu svårare, tankar. Och även om det är T’Challa som är posterkaraktären för filmen så ska det sägas att det finns en uppsjö av intressanta spelare i den här filmen. Mest av allt är det Michael B. Jordans antihjälte som blåser mig av stolen. Han är den mest relevanta Marvel-skurken vi sett på vita duken om än bara tack vare att det faktiskt finns tydliga nyanser i det som i denna film skildras som hans mörker, ett mörker som i en annan historia skulle kunna vara ljuset för en hel nation. Men också T’Challas närmsta är intressanta karaktärer som i ett sämre manus skulle kunna vara helt substanslösa. T’Challas syster, Shuri, och mor, Ramonda, är mer än bara en slentrianmässigt inskriven familj, de känns varma och verkliga och är en bra motvikt till den bitvis uppblåsta kungen. Urvalet är för stort för att rada upp alla spännande karaktärer här. De är tyvärr så många att de inte direkt hinner göra någon större karaktärsutveckling men kompenserar det med att faktiskt vara intressanta från första början.

Presentationen av både karaktärer och platser känns väldigt genuin. Sägas bör kanske att min kunskap om Afrikansk kultur, och mer specifikt afrikansk stamkultur, är högst begränsad. Men jag köper med hull och hår känslan som förmedlas av de olika stammarna som bor i Wakanda även om det då och känns överdrivet och gränsande till någon slags kulturell appropriering. Det är verkligen uppfriskande med en Hollywood-film som porträtterar Afrika, även om det är på ett väldigt Hollywoodiserat sätt. Det som mest skaver i mina öron när det kommer till just presentationen av Afrika är den Wakandiska dialekten som känns lite påträngande, speciellt när man vet att nästan alla skådespelare egentligen är britter och amerikaner. Förutom det är detta något av ett unikum när det kommer till MCU. Det är färgsprakande exotiska och varma miljöer blandat med påkostad science-fiction och utseendemässigt kan jag ibland glömma att det är en Marvel-film jag tittar på – det är äntligen mer än bara striderna som är visuellt spektakulära.

Jag bjuds på en berättelse som lyckas räkna in personliga känslor, blodsband, kultur och traditioner i ett narrativ som för en utomstående betraktare snarare skulle ses som ett politiskt slagfält, och det görs snyggt. Själva storyn om T’Challa är något som vi sett innan och faller ofta för förutsägbara filmnormer, lyckligtvis har andra karaktärer så mycket fokus att filmen knappt tar skada ens när den är tråkigt opåhittig i sitt narrativ. Denna sorts lyckade porträtt av både det personliga och landsomvälvande är verkligen något som ingen tidigare film i serien har lyckats med även om de försökt, gång på gång. Produkten av det är  den mest jämna filmen i MCU, den håller hela vägen från start till mål. Med tanke på att detta är regissören Ryan Cooglers tredje långfilm (tidigare har han regisserat Last Stop Fruitvale Station och Creed) så ser jag verkligen fram emot att se vad han gör framöver.

Filmen har nu dessutom sålt bättre än alla tidigare superhjältefilmer på bio och jag känner mig säker på att Disney har fått svar på tal: folk vill ha mer mångfald i sina filmer. Det är helt klart möjligt att Black Panther inte hade varit denna sorts dundersuccé om den hade följt upp direkt efter the Avengers(2012) och kanske till och med möjligt att Marvel Studios själva inte hade tillräckligt med kött på benen för att göra filmen till vad den är nu. Det är en film som står på egna ben och knappt ger en blinkning till andra Marvel-spektakel men som ändå lyckas göra mig mer pepp än någonsin tidigare på att se vad Avengers: Infinity War har i rockärmen, och framför allt, om framtiden för MCU kan vara ljusare än vad jag tidigare anat.

Arton filmer in i serien som vi känner som MCU (Marvel Cinematic Universe) är det äntligen dags att bredda huvudkaraktärsspektrat till mer än den flodvåg av vita män som vi översköljts av sedan starten av denna odödliga svit för tio år sedan. Kung T’Challas kröning är startpunkten på en fartfylld historia som släpper in oss tittare i den hemliga delen av det fiktiva afrikanska landet Wakanda. Marvels första film med en icke-vit huvudperson har låtit vänta på sig och en film med en kvinnlig huvudkaraktär ser vi först senare i år när Evangeline Lily i rollen som Wasp ställer sig…

Review Overview

Betyg

90

About Gabriel Hector

Gabriel Hector
Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.