Battle Creek Brawl

I början och mitten av 1980-talet försökte Jackie Chan slå igenom på den amerikanska marknaden med filmer som The Protector, Cannonball Run 1 & 2 och Battle Creek Brawl. Det blev ingen större succé för Chan utan istället åkte han hem istället och utvecklade filmer som Police Story och Project A & B som var mycket bättre.

Den största anledningen till filmernas misslyckande anses vara att Jackie Chan inte fick förtroendet att sätta sitt signum på filmerna med sin humor och stunttrick. Det första försöket var Battle Creek Brawl med Robert Clouse som regissör. Clouse hade cirka sju år tidigare gjort klassikern Enter the Dragon med Bruce Lee. Trots att Clouse stod vid rodret blev Battle Creek Brawl inte någon av Chan’s bättre filmer i sluttampen i alla fall. Cannonball Run-filmerna var nog det mest desperata försöket att slå igenom i USA. Chan får mest spela en rolig(?) asiat som kan sparka högt och åka en japansk racingbil. The Protector var istället motsatsen, en rätt hård och kall film med betoning på skottlossningar istället för kampsport. Där inspelningen också kantades av osämja mellan Chan och regissören James Glickenhaus. Vilket ledde till att Chan drog tillbaka till Kina för spela in nya kompletterande kampsportsscener till denna film.  En annan bidragande orsak till Jackie Chans fiaskon i USA under 80-talet var att Chuck Norris hade kommit med sina kampsportsfilmer och gjort succé. Sedan kom Jean-Claude Van Damme och stal ”scenen” för Chan.

Själva filmen Battle Creek Brawl följer mallen för en slagsmålsfilm fullt ut. En motvillig hjälte med kampsportskunnande dras in i en form av slagsmålturnering, denna ständigt förekommande turnering som säkerligen är med i 90 % av dessa filmer. Jackie Chans karaktär Jerry Kwan hamnar först i slagsmål med maffian i början av filmen, när de sedan ska tjäna pengar på denna slagsmålturnering kidnappar de hans blivande svägerska. Detta gör att han måste motvilligt, givetvis, ställa upp i turneringen samtidigt som han försöker hitta ett sätt att frita sin svägerska. Det är själva storyn. Resten av filmen består att (tråkiga) slagsmålen. Någon är väl fel då en Jackie Chan-film mest får mig att sitta och gäspa istället för att gapa i ren förvåning över våghalsade stunts. Istället blir det stundtals mera slapstickscener när Kwan (Chan) överlägset slåss med maffians hantlangare eller ska impa på sin flickvän. Chan själv är det väl inget större fel på, det är de andra motståndarna som är det största felet. Att se 110 kilos lönnfeta brottartyper som i princip bara kan göra rallarsvingar och ge björnkramar blir rätt fort tråkigt att se. Speciellt om man som jag själv har kampsportsbakgrund och kan något så när se ”felaktiga” tekniker. Det är väldigt förutsägbart vad som ska ske, det märks att storyn inte riktigt håller då Chan ska fylla ut filmen med att åka rollerblades. Dessa scener tillför absolut ingenting, de är inte ens roliga att se på.

Guldåldern för just slagsmålsfilmer var under 1970-talet med just Enter the Dragon i spetsen. Där det var (asiatiskt) kampsport som gällde. Sen kom de mer amerikanska varianterna med inriktning på knytnävsslagsmål istället för kampsport med sparkar och vapen. Vill man se den amerikanska inriktningen är två filmer rekommenderbara. Den hårda Hard Times med Charles Bronson och den mer roliga varianten Den vilda fighten med Clint Eastwood. Sent 1980-tal blev det en form av revival när Jean-Claude Van Damme kom med sina slagsmålsfilmer, efter att Chuck Norris hade gått över till mer renodlade actionfilmer (Rambo-kopior) och under en kort period stal rampljuset från just Jackie Chan. Van Dammes ”bästa” rulle i denna genre är Lionheart som kan ses som en kombination av kampsport och knytnävsslagsmål. Till slut fick ju Chan sitt amerikanska genombrott med Rumble in the Bronx, då var Norris i princip bortglömd och Van Damme på fallrepet med näsan i godispåsen. I slutändan får nog Battle Creek Brawl lämna walkover till andra mycket bättre filmer gjorda dels av Jackie Chan själv och dels av andra skådisar.

About Mathias Linder

Är 35-årig filmfantast. Växte upp på åttiotalet med Arnold Schwarzenegger och James Bond. Gillar Charles Bronson och Sergio Leone. Ogillar uttrycket "kvalitetsfilm". Anser att George Lazenby är underskattad som James Bond. Älskar tv-spel, speciellt förtjust Resident Evil-serien. Tycker att HBO gör rätt överskattade tv-serier.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com