Batman: The Killing Joke

Som ni har kunnat läsa tidigare i veckan ska vi på Filmfenix nu börja recensera och skriva fördjupande artiklar om serier. Då menar jag inte serier du kan se på Netflix och HBO utan serier som ska läsas. Kalla det serietidningar om du vill, eller, om du föredrar ett mer vuxet närmande: serieroman, eller det angloamerikanska graphic novel. Många är kanske inte medvetna om hur många TV-serier och filmer som faktiskt bygger på tecknade serietidningsförlagor. Några kända exempel är allt från The Walking Dead, The Mask och From Hell, till mer överraskande som Guldpalmsbelönade Blå är den varmaste färgen. Då har vi inte gått in på de mer uppenbara Marvel och DC-filmatiseringarna som fyller våra synfält nuförtiden. 
batman-the-killing-joke-01

Då Pär tidigare i veckan skrivit en finfin recension av The Killing Joke, Warner Brothers nya animerade film baserad på den kända och älskade serieromanen med samma namn, så tänkte jag passa på att skriva om förlagan: Alan Moores The Killing Joke (TKJ) om den mörka riddaren (vill tillägga att det vidare förekommer spoilern).

Det finns en punkt i varje serietidningsälskande persons liv då den upptäckter att mediet inte bara är skrivet för barn och finniga tonåringar. Tänk! Det finns författare som vänder sig till en vuxen publik och behandlar mörka och komplexa teman! Plötsligt ges ett nytt djup åt läsaren och serierna går över från att vara lättsam vardagslektyr (eller vardagsflykt) till att vara en reflektion kring samhälleliga och existensiella frågor. Kanske är det också samma punkt då läsaren vänder sig tillbaka och ser på sin tidigare läsning som politisk eller önskade att den hade varit det.

En författare som påverkat många läsare på detta sätt och som sedan 80-talet varit med och omdefinierat serietidnings-mediet är den brittiska författaren Alan Moore. Med verk som From Hell, Watchmen, V for Vendetta och Swamp Thing lyckades Moore bryta sig igenom det trall- och barnvänliga tilltalet och använda serietidningsformatet för att berätta historier som han ansåg var skarpa och dagsaktuella. Vare sig det handlade om det rådande politiska klimatet, naturkatastrofer eller vardagsmänniskans inre konflikter så berättade Moore historier som tillsammans med illustratörerna omdefinierade mediet och gav det till en vuxnare publik. Ett av dessa verk var Batman: The Killing Joke.

2

Jag går rakt på en av de mest intressanta aspekterna av denna mogna berättelse om Läderlappen och hans nemesis Jokern då den lägger grunden för hela romanen: det är första gången sedan 50-talet vi får en bakgrundshistoria till Jokern. En historia om en snäll men fattig man som för att försörja sin gravida fru tvingas in i grov kriminalitet och efter en dålig dag och hemsk omständighet för mycket tappar fattningen och blir galen, blir Jokern. Nu, många år senare tar Jokern till vidrigare grepp än någonsin för att bevisa för Batman att galenskap inte bara är någonting som Jokern har monopol på utan att galenskap är någonting som tillhör den mänskliga naturen. Det enda som krävs är en dålig dag för mycket. Jokerns mål är att – inför alla – knäcka Gothams stabilaste beskyddare: polismästaren Gordon.

3

The Killing Joke är en kort läsning – men med sina knappt 50 sidor berättar serietidningen en historia som är utöver de vanliga. Verket har länge åtnjutit en kultstatus och har enligt de många fansen varit oemottagligt för kritik. Det är såklart problematiskt. Det är nämligen svårt att skriva om TKJ utan att se till tiden då den skrevs och varför den var viktig från början. Serietidningar och framför allt superhjältegenren hade under flera decennier globalt sett varit ett lågkulturellt, lättläst medie ämnat åt barn (och så gott som uteslutande riktat till pojkar). Det var ingenting som kom med någon djupare mening. När TKJ släpptes och introducerade genren till våld, sex och komplexitet så var det en revolution och i princip alla älskade den eller suktade efter att få läsa den. Idag är det inte något nytt och bryter inte mot några konventioner: snarare är den en del av den nya ”dark and gritty”-normen. Vad finns då kvar hos TKJ utöver kultstatusen och den forna radikaliteten?

The Killing Joke har en mängd smart och bitvis briljant dialog som är en fröjd att läsa. Moores näst intill poetiskt prosa och dialog kombinerad med Brian Bollands klassiskt tecknade illustrationer ger en skön balans. Det hade kunnat bli överpretentiöst och platt men den klassiskt tecknade stilen blir stark och effektiv då den hamnar i kontrast med Moores upphöjda språk.Moores version av Jokern är en uppvisning i berättarteknisk finurlighet (gillar även vinkningen till 50-tals versionen av hans bakgrund som skurken The Red Hood). Här tror jag som läsare att jag äntligen får en bakgrundshistoria till Batmans nemesis – även om jag uppskattar att karaktären inte har någon bakgrund. Moore utnyttjar min längtan efter att få en förståelse för hans galenskap och låter Jokern – efter ett särskilt ingående avsnitt då vi fått reda på hur han kämpat i sitt tidigare liv – säga att han inte minns hur det var och att han, när han ibland väl minns, minns olika. Det är just det som är det större temat i TKJ: galenskapen, hur gärna vi vill förstå den och hur nära vi alla är den.

7
En sak som inte har åldrats väl är genusrepresentationen. Det patriarkala övervåldet som  drabbar Barbra Gordon a.k.a Batgirl. a.k.a den enda kvinnliga karaktären i boken blir aldrig gestaltat ur hennes synvinkel. Hon blir skjuten och förlamad och förmodligen utsatt för sexuella övergrepp av Jokern för att han ska bevisa för Batman att Jim Gordon också kan bli galen – hon är ett medel för att trigga den manliga protagonisten till aktion och det känns rätt sunkigt. I slutändan får Jokern ändå fel och där tar i princip sagan slut.

6

Då Jokern inte har några superkrafter eller övernaturliga förmågor så är hans starkaste kraft att känna galenskapen. Det är hans oförutsägbarhet och det faktum att vi vet så lite om honom som gör honom så läskig. Att han i slutändan har fel och Gordon består med vettet i behåll trots all tortyr gör bara Jokern mänsklig och därmed tappar han sitt viktigaste övertag. Nu ska det sägas att det finns teorier som påstår att Batman har ihjäl Jokern i sista rutan av serien, i en ruta då vi inte ser vad som händer förutom att Jokerns skratt dör ut. Visst kan det vara möjligt men då ingenting är bekräftat eller heller tagits med i Batman-kanon så kommer det fortfarande bara vara teorier.

Som ni har kunnat läsa tidigare i veckan ska vi på Filmfenix nu börja recensera och skriva fördjupande artiklar om serier. Då menar jag inte serier du kan se på Netflix och HBO utan serier som ska läsas. Kalla det serietidningar om du vill, eller, om du föredrar ett mer vuxet närmande: serieroman, eller det angloamerikanska graphic novel. Många är kanske inte medvetna om hur många TV-serier och filmer som faktiskt bygger på tecknade serietidningsförlagor. Några kända exempel är allt från The Walking Dead, The Mask och From Hell, till mer överraskande som Guldpalmsbelönade Blå är den varmaste färgen. Då har vi inte gått in på de mer…

Review Overview

Betyg

80

About Stefan Stanisic

Stefan Stanisic

En film-, scenkonst- och spelnörd som bor i Malmö. Jobbar som film och teaterregissör och har tillbringat otaliga sömnlösa nätter med att försöka klara av det omöjliga uppdraget att se alla världens filmer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com