Baskin (Blu-ray)

Can Evrenols Baskin är en surrealistisk mardröm som bjuder dig med på en resa ned i vansinnets djupaste katakomber. Det är en perverst vacker och makaber färd fylld av abnormiteter och vanvett som ogenerat tar ett nästan sadistiskt nöje av att frodas i sin dårskap, mörker, förtryck och blodsspillan. Välkommen till helvetet. Välkommen till Baskin.

Turkiet är inte alla gånger det land vi främst associerar med skräckfilmsproduktioner, och även om nationen gett oss flertalet samtida klassiker så som Mustang, Kis Uykusu och Bir Zamanlar Anadolu’da så är det sällan Turkiet kommer upp i filmrelaterade konversationer. Baskin kom därför som en stor överraskning för många när den landade på Toronto Film Festival för några år sedan och skapade vågor med sitt smarta manus och mörka, obehagliga ton. Det är därför också på tiden att en svensk publikation lyfter fram Can Evrenols briljanta tolkning av helvetet och slutar associera turkisk skräck med kuriositeten Seytan, den ökända ’turkiska exorcisten’ från 1974 som löst baseras på William Friedkins amerikanska motsvarighet.

Med handen på hjärtat vågar jag påstå att där har varit ganska få skräckfilmer genom åren som lyckats med konststycket att verkligen krypa in under huden på mig. Att verkligen nagla sig fast, bränna sig in och till den milda grad ta fattning om ens sinne att man inte kan förmå sig sluta tänka på dom hur mycket man än försöker. Den känslan är få skräckfilmer förunnat. För egen del talar jag här om titlar som Martyrs, The Witch, Exorcist III och The Legend of Hell House som primära exempel på några av de få som skapat det där obehaget, den speciella känslan av olustighet eller ren förfäran som vägrar släppa fattningen om en. Det är en väldigt specifik invärtes förnimmelse, som ett tryck över bröstkorgen, en direkt fysisk otrevnad som kan få en att kippa efter andan, och ja, Baskin kan nu läggas till på denna förhållandevis smärta lista av filmer.

Can Evrenols genomslagsfilm fullkomligen kokar av mörk atmosfär och tryckande obehag. Allt från dess distinkta ljussättning till de långsamma och metodiska tagningarna där kameran många gånger tillåts dröja kvar längre än nödvändigt. Därtill har vi även den briljanta musiken från Ulas Pakkan och en absolut fantastisk scenografi som alla bidrar till filmens tajta komposition och som alla samspelar på ett utomordentligt sätt. Jag skulle till och med gå så långt som att beskriva Baskins övernaturlighet som en karaktär i sig. En person bortom de vi faktiskt får se och följa under filmens gång. Inte helt olikt hur huset i Guillermo del Toros mediokra Crimson Peak många gånger kan ses som en karaktär och som i den filmens fall tråkigt nog är dess enda intressanta beståndsdel.

Baskin bör därför ses som en upplevelse snarare än en regelrätt karaktärsdriven film med en tydligt utstakat narrativ. Nej detta är något helt annat. Det är en nyanserad och flerdelad upplevelse dold bakom flera olika skikt och lager som låter oss följa fem polisers färd ner i helvetet när de besvarare ett anrop om nöd i natten. Baskin kräver sin uppmärksamhet av dig som tittare och är stundtals både svårgenomtränglig i sitt berättande och komplex i sin vision med flera scener som kan lämna en totalt tagen i ren förvirring. Denna brist på lättillgänglighet är något som ej bör misstolkas eller avfärdas som pretentiöst dravel då detta inte kunde vara längre från sanningen. Baskin ber dig istället att ta din tid med den, tillåta den att långsamt bearbeta sig in i ditt medvetna och gå med på premissen att den rycker dig med på en resa in i det okända.

Filmens premiss må vara enkel men Can Evrenol åstadkommer otroligt mycket med få medel och expanderar på den redan mörka visionen han hade i sin kortfilm med samma namn. Här finns en rå och genomträngande kylig atmosfär blandad med en skoningslös stämning som ackompanjeras av brutalt våld där kroppsvätskor tillåts flöda fritt. Att allting producerades på en budget av $350.000 under 28 nätter är inget annat än mirakulöst och påvisar hur otroligt skevt det nuvarande Hollywood systemet faktiskt är med sina svulstiga budgetar och oproportioneliga löner till stjärnorna.

Där finns en viss kritik att lyfta mot att Baskins symbolik stundtals är lite tungrodd och att dess sista akt saknar samma virtuositet som resten av filmen. Kanske framförallt när våldet dras till sin yttersta spets. Men dessa klagomål tar inte något ifrån den övergripande storheten i Can Evrenols verk och till skillnad från exempelvis många av filmerna från franska extrema vågen så känns våldet aldrig obefogat eller överdrivet. Det har här en tydlig funktion att fylla genom att löpa som en röd tråd genom hela filmen och tydliggör dels platsen de befinner sig på, personerna de har att göra med samt genom hur oförbehållsamt huvudkaraktärerna väljer att bruka det.

Baskin är inte en film. Baskin är en känsla, en förnimmelse. Den gör dig till sin medfånge och släpar dig med på en resa av bibliska proportioner ned till en surrealistisk mardrömsfylld plats fylld av tillika vansinne och dårskap som mörka vrår och trånga korridorer. Allt ackompanjerat av en stark och framträdande färgpalett inte helt olik vad man ofta finner i Nicolas Winding Refns filmer. Det visuella tillåts periodvis helt bli den drivande kraften och den narrativa biten förpassas till baksätet som medpassagerare. Ett berättarsätt fungerar lika väl här som i många tidigare nämnd filmregissörs verk. Speciellt slående är de många drömliknande sekvenserna där all känsla för tid, plats och rymd kastas ut genom fönstret och Can Evrenol tillåts helt ohämmat att leka med de visuella. Och det är fantastiskt.

Evernols debut är lika majestätisk som intensiv med jordnära skådespelarinsatser av de fem huvudkaraktärerna som skapar en tydlig kontrast till Baskins andra del, det okända, oförklarliga och mystiska, det totala vansinnet. Skådespelarna förankrar och möjliggör filmen, de säljer visionen och vansinnet samt gör allt det otroliga trovärdigt, allt det osannolika sannolikt. Muharrem Bayrak, Gorkem Kasal, Ergun Kuyucu, Fatih Dokgoz och Sabahattin Yakut övertygar totalt i sina insatser och får sällskap av Mehmet Cerrahoglu i sin debusom ’fadern’. En karaktär som man som tittare sent kommer glömma och som följer de fem poliserna genom hela filmen i en eller annan form.

Baskin är en film som kommer följa dig, utmana dig och omvälva dig; om du tillåter den att göra så. Den är komplex, krävande och på inget sätt lättsmält. Från öppningsscenen till de avslutande texterna fullkomligen dryper den av karaktär och är en genuint obehaglig uppvisning av mental nedbrytning. Lager efter lager faller bort och i takt med detta eskalerar vansinnet och allt dras till sin spets i ett briljant och tillika galet slut som kommer lämna de flesta med fler frågor än svar. Som film ber den om att bli sedd flera gånger, kanske till och med kräver det för att man till fullo skall uppskatta dess många nyanser och lager, eller för den delen få någon klarhet i dess svängar och vändningar. Dess primära mål är inte att berätta en historia av klassiska mått utan agerar som en ulv i fårakläder. Den må se ut som en film och låta som en film. Men dess målsättning är något helt annat. Den vill förära dig en väldigt exakt och distinkt känsla. Obehag. Genuint, rått och ohämmat obehag.

Can Evrenols Baskin är en surrealistisk mardröm som bjuder dig med på en resa ned i vansinnets djupaste katakomber. Det är en perverst vacker och makaber färd fylld av abnormiteter och vanvett som ogenerat tar ett nästan sadistiskt nöje av att frodas i sin dårskap, mörker, förtryck och blodsspillan. Välkommen till helvetet. Välkommen till Baskin. Turkiet är inte alla gånger det land vi främst associerar med skräckfilmsproduktioner, och även om nationen gett oss flertalet samtida klassiker så som Mustang, Kis Uykusu och Bir Zamanlar Anadolu'da så är det sällan Turkiet kommer upp i filmrelaterade konversationer. Baskin kom därför som en…

Review Overview

Betyg (Filmen)

Summary : Can Evrenols storfilmsdebut Baskin är en skräckfilm av sällan skådad kaliber. Med få medel lyckas han skapa något unikt och gripande som kommer hänga med dig länge.

100

About Marcus Persson

Marcus Persson
En ständigt kaffedrickande, välartikulerad hedning från den sydskånska tundran med en brinnande passion för obskyra filmer, hifi, analog media, och whisky.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.