Baksmällan del III

Trots att Filmfenixs recensent missade cirka en fjärdedel av den tredje delen i Baksmällan-serien, menar han att han inte missade mycket.

Baksmällan del III 04

Jag ska för första gången recensera en film som jag inte sett till 100 procent. Är ändå till 99 procent säker på att slutomdömet skulle blivit detsamma. Så här var det: I pressutskicket stod det att visningen skulle börja 10.30, medan SF:s personal hade fått för sig att tidpunkten var 10.00 och körde igång då. Varmed författaren av dessa rader, som aldrig varit den morgonpigga typen, missade cirka 25 minuter av inledningen.

När jag kom in i handlingen hade Justin Barthas rollkaraktär Doug av någon anledning just kidnappats av en hänsynslös gangsterboss gestaltad av John Goodman, eftersom den sistnämnde blivit bestulen av Mr. Chow (en figur som medverkat i de båda föregångarna, spelad av Ken Jeong). Baksmällan-gänget utpressas och tvingas nu försöka hitta Chow och stöldgodset, annars är det slut med Doug. Inte alldeles glasklart, but who really gives a f**k?

Baksmällan del III 05

För anständighetens skull skall det nämnas att denna typ av dumskallekomedier aldrig riktigt varit min kopp te, även om jag faktiskt tyckte att ”ettan” i sammanhanget var rätt okej. ”Tvåan” däremot, där ”det vilda gänget” springer omkring och gör bort sig i Thailand, fann jag vara ett veritabelt lågvattenmärke. Och denna – enligt uppgift sista – del, hamnar väl någonstans mitt emellan.

Anförda av Hollywoods senaste favorithunk, Bradley Cooper, befinner de sig strax i svettiga, ständigt überlaglösa Mexiko och det är dessa partier jag gillar bäst. Jag har nämligen en oförklarlig faiblesse för filmer som utspelas i Mexiko (senast Mel Gibson-eposet Get the Gringo, 2012). Det blir en ton av spagettiwestern där för ett tag; om än med milda parodiska stänk.

Baksmällan del III 03

Nej, det är sällan speciellt kul, däremot frapperande ofta riktigt o-kul. Jag tänker på alla riktigt brutala scener där Goodman sätter kulor i folk. Realistiska mord medelst kulor i komedier = okul. Fattar inte ett dugg av filmskaparnas resonemang i detta fall; i min värld är Baksmällan-franchisen absolut inga svarta komedier. Filmen är för övrigt för tredje gången (gillt?) regisserad av Todd Phillips.

Någon ”baksmälla” såg jag inte heller mycket av denna gång – inte förrän under eftertexterna. Så om ni nu ändå lyckats hålla er kvar i stolarna så pass länge, stanna kvar! Filmens kanske galnaste sekvens väntar (och bäddar dessvärre något för en ”fyra”).

 

About Cyril Tönisberg

Cyril Tönisberg
Om vi ska ta det där med mitt förnamn först... Cyril är tänkt att uttalas "kirill". Detta eftersom min fars familj tog sig från Estland till Sverige artonhundrafrösihjäl, under en tid då det i vårt land inte var legitimt att döpa ett barn till exempelvis "Månstråle", så man vred och vände till bäst man kunde, d.v.s. C = K, y = i. Därmed också sagt att jag är gammal, riktigt gammal. Min 11-årige son slår mig numera alltid i motionsspåret. (Ni finner f.ö. honom som min avatar på Forumet, där jag går under namnet Snakebite, en bild som togs efter efter att jag tvingat honom se samtliga Hannibal Lector-filmer en helg.) Jag är faktiskt så gammal att jag var den i svensk press som först av alla lanserade en videosida (i Ystads Allehanda) någon gång under mitten av 80-talet. Favoritfilmer? Såklart ganska många efter alla dessa år, och jag glömmer säkert flera när jag nu räknar upp: Fat City (John Huston, 1972), Halloween (John Carpenter, 1978), Mad Max 2 (George Miller, 1982), Frozen River (Courtney Hunt, 2008), Memories of Murder (Joon-ho Bong, 2003), De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck, 2006), Dirty Harry (Don Siegel, 1971), Trasdockan (Robert Mitchum, 1955), Den sista föreställningen (Peter Bogdanovich, 1971), Monsters, Inc. (Pete Docter, 2001).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.