Bad Times at the El Royale

Bad Times at the El Royale berättar historien om sex personer som en regnig natt delar tak på ett hotell som ligger på gränsen mellan staterna Nevada och Kalifornien. Alla har sitt egna skäl att vara på denna extravaganta plats, men att ange dessa vore att säga för mycket om handlingen. Däremot är det inte för mycket att avslöja att alla på The El Royale har en mer eller mindre dålig stund att vänta.

Det här är en berättelse om hur olyckliga omständigheter binder olika individer till samma plats, samma natt. Vi har sett det förr i filmer som Hateful Eight och Identity. Bad Times at the El Royale hämtar dessutom inspiration från filmer som ser om samma händelser ur flera perspektiv likt rullar som Vantage Point, Crash och Snake Eyes.

Jag gillar verkligen den här typen av filmer. Vissa kan tycka att det blir drygt att återbesöka en scen för många gånger men jag “eat this shit up” som man brukar säga. Jag ursäktar med lätthet det långsamma tempot ett sånt här upplägg kan skapa så länge de nya perspektiven bidrar till en stigande insikt, nerv och intrig. 

Seymour, Flynn och Sweet.

Filmen är i allmänhet en ganska långsam och trevande produktion. Här talar vi om många utdragna scener med otroligt långsamma kamerapanoreringar. De kan gå från en sida till en annan i en korridor under två minuter eller utgöra en långsam rotation inne i ett av de många hotellrum på The El Royale. Här har vi en film som medvetet vågar ta sig tid att bygga både stämning och mystik. Det är inte alls oberättigat att jämföra tekniken med hur Tarantino gör sina filmer. Däremot innehåller Bad Times at the El Royale inte Tarantinos spetsade manus och minnesvärda dialoger. Det är inget fel på denna films dialoger och interaktioner i överlag men det där obehaget som en Tarantino-dialog kan bygga upp saknas. Jag upplever aldrig samma typ av nervös intensitet under denna typen av scener och det är ju lite synd då jag är väldigt nöjd med karaktäriseringen av besökarna.

Det jag tycker är en av filmens mest intressanta aspekter är att mycket inte är som det ser ut på ytan. Detta kan ju förväntas av en sån här film men jag uppskattar många av filmens sätt att utveckla sina många karaktärer. Bland favoriterna har jag sångerskan Darlene Sweet (Cynthia Erivo) och Laramie Seymour (Jon Hamm). Men det Jeff Bridges fader Flynn (lustigt val av namn) som nog är den jag tycker om bäst av en rad olika skäl. Detta är de karaktärer som jag känner har mest lager att skala av men även receptionisten Miles och kaxiga Emily Summerspring har oväntade dimensioner. Under denna natt kommer det bildas oväntade allianser, mysterier kommer bubbla till ytan och en av filmens stora behållningar är att upprepade gånger skapa nya intryck av hotellets besökare.

Emily Summerspring.

Bad Times at the El Royale startar starkt men det tog en liten stund för mig att avgöra om jag uppskattade filmens upplägg trots detta. En timme in var jag väl investerad i intrigen och hur de olika perspektiven började vävas in i varandra. Jag var redo att älska den här filmen villkorslöst, men sen, två tredjedelar in kom stormen…en storm som skulle stöka till det rejält, och inte på ett bra sätt.

När jag talat om karaktärerna i den här filmen kanske ni märkt att ett stort namn lyst med sin frånvaro än så länge, en karaktär som fått uppta störst plats på alla posters och haft stor uppmärksamhet i trailers. Jag talar om Chris Hemsworth. Var är han i det här sammanhanget? Det är just det som är problemet med filmen. Inte Hemsworths prestation, utan hans karaktär, Billy Lees, funktion eller snarare brist på funktion.

Billy Lee.

Billy Lee känns helt bortkopplad från resten av filmens övergripande handlingar och han introduceras inte förrän det återstår 30 till 40 minuter av historien. Han är absolut där av en anledning, men anledningen är tråkig och oinspirerad. Han är knuten till någon i hotellet men hans viktighet blir överspelad p.g.a hans hotfullhet. Han är berättelsens solklara skurk men tyvärr har han få skäl att vara det på just denna plats. Han har få länkar till det som sker på hotellet och det gör han ointressant och bortkopplad från det jag ansåg var filmens egentliga handling. Här är han inget annat än kaos, våld och slump. Han är en deus ex machina av värsta sort.

Det är fruktansvärt synd att man i en film där karaktärer är viktiga och i överlag karaktäriserats väl helt helt bommat att implementera den karaktär man ansåg skulle spela en betydande roll. Så ungefär två tredjedelar in i dramat föll saker som ett korthus. Stormen slog med våldsam kraft upp dörren och lät korten vifta vild i vinden och passade samtidigt på att slita sönder interiören. Det är så jäkla synd att filmen inte kunde realisera potentialen för sin skurk och framförallt ge honom en mer logisk fästpunkt.

Här finns som jag nämnde tidigare mycket likheter med Identity och Hateful Eight i upplägg men Bad Times at the El Royale har inte i närheten samma tillfredställande upplösning. En av de viktigaste sakerna i filmen hänger inte riktigt ihop med resten på mer sätt än en olycklig slump. Därför är det smått otroligt och samtidigt tragiskt att i en film där slumpen ironiskt nog spelar en stor roll så misslyckas man likväl.

Kan man uppskatta lite kaos i sin film och inte stör sig på denna respektlöshet gentemot sin egen vision och världsbyggande kan detta mycket väl vara för dig. Förväntar man sig däremot en smart thriller rakt igenom med en elegant hopknuten säck på slutet bli man nog gruvligt besviken.

 

Bad Times at the El Royale har svensk biopremiär den 17 oktober.

Bad Times at the El Royale berättar historien om sex personer som en regnig natt delar tak på ett hotell som ligger på gränsen mellan staterna Nevada och Kalifornien. Alla har sitt egna skäl att vara på denna extravaganta plats, men att ange dessa vore att säga för mycket om handlingen. Däremot är det inte för mycket att avslöja att alla på The El Royale har en mer eller mindre dålig stund att vänta. Det här är en berättelse om hur olyckliga omständigheter binder olika individer till samma plats, samma natt. Vi har sett det förr i filmer som Hateful…

Review Overview

Betyg

60

About Alexander Cederholm

Alexander Cederholm
37-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt popkulturkritik. Spelens och filmens världar eggar fantasin och motiverar en aldrig sinande ström av ord och tankar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com