Bad Times at the El Royale (4K UHD)

Bad times at the El Royale är en märklig film. Det är som att någon såg Pulp Fiction 2018 och sa ”fan vilket coolt koncept, så borde man göra film” och sedan satte sig ner och skrev ett manus. På pappret en, kan man tycka, helt okej idé men utförandet lämnar en hel del att önska.

Året är 1969 och plats är El Royale, ett slitet hotell i Lake Tahoe på gränsen mellan Nevada och Kalifornien som har sätt bättre dagar. En dag kommer en präst, en sångerska, en försäljare och en hippie till hotell och tar in på var sitt rum. Alla har sina mörka hemligheter och anledningar till att vara där. Och när mörkret faller kommer dessa hemligheter att komma fram, en efter en. Det kommer bli en lång natt för dessa människor.

Bad Times at the El Royale är regisserad och skriven av Drew Goddard som gjorde TheCabin in the Woods. Denna gång är det film noir som skall dekonstrueras och det märks tydligt att Goddard dragit starka influenser från de filmer som kom på 90-talet som Pulp Fiction, Jackie Brown och Out of Sight. Den olinjära strukturen, klippningen, tempot, den svarta humorn. Allting känns som en film ifrån 90-talet. Ingen fel med det om Goddard hade fått det att fungera.

Men tyvärr så gör det inte detta. Inte hela vägen i varje fall. Tempot är på tok för långsamt och filmen är alldeles för lång. Historierna som berättas är inte så pass intressanta att man känner att nästa två och en halvtimme är en rimlig speltid. Och historien har alldeles för många hål som är svåra att bortse ifrån. Men det stora problemet är nog att själva historien som berättas aldrig är tillräckligt intressant. Ingen av de personer vi får lära känna har en historia som känns värd att berätta.

Istället väljer Goddard att köra på rakt ur Tarantinos bok, filmen är full av gammal musik, korta stunder av väldigt grafiskt våld och mellantexter. Men det kan liksom inte dölja det som är dåligt med filmen. Samtidigt har Bad Times at the El Royale en fantastisk ensemble skådespelare som levererar i hög form. Jeff Bridges, Dakota Johnson, Jon Hamm och Chris Hemsworth levererar alla solid rollinsatser och är filmens räddande ängel. Utan dessa rollinsatser hade det blivit än rätt så blev film.

Som det är nu är det en konstig hybrid vi får. En film som helt klart är en homage till 90-talets neo-noir men på många sätt både tar deras fördelar och nackdelar. Samtidigt, jag hade inte tråkigt när jag såg filmen och den var rätt så charmig. Betyget blir ändå en reflektion av detta.

Vad det gäller utgåvan finns det inte mycket att klaga på. Fin bild som kanske inte är top tier på formatet men tillräckligt bra för att blända de flesta som ser den. Dolby Atmos-ljudspåret är utsökt rakt igenom. Extra materialet består enbart av en featurette och ett bildgalleri, endast tillgängligt på medföljande blu-ray.

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.