Bad Santa 2

Denna vinter återvänder den svärande och drickande horbocken Willie Soke i uppföljaren till Bad Santa från 2003. En film helt i julens anda. . . . . Och ända.

23badsantajp-master675

Det här kunde ha varit tvättäkta diskbänksrealism i någon annans händer. Själva upplägget har lika mycket socialrealism som en Ken Loachfilm och drar sig samtidigt så långt bort som möjligt med ett skeptiskt ansiktsuttryck. Antagligen hade de kallad Loach något fult också. Det är den grövsta av grova komedier och ingenting för de finkänsliga. Många skratt kommer skamfyllda på bekostnad av alla men speciellt de som befinner sig i samhällets bottenskikt. Huvudkaraktären Willie, spelad av Billy Bob Thornton är en sliten existens som hankar sig fram på ströjobb och kriminalitet. Inkassobreven hopar sig, kontot till betalporren avstängt av samma anledning och till råga på allt går det inte att begå självmord när gasspisen ersatts av elspis. I ungefär samma ögonblick återvänder Marcus – Willies f. d kumpan (svart och kortväxt och evigt dömt att vara nisse till Willies tomte) med ett erbjudande om jobb i Chicago. Handlingen förlöper sedan i enklast möjliga spår dör stöten planeras och utförs (och går fel). Själva jobbet är egentligen helt sidoställd varje möjlighet Bad Santa 2 får att vara så ful som möjligt eller locka fram de snuskigaste sidorna hos alla intressanta människor som sveper förbi (olympisk kulkastare någon?). Behållningen ligger i samspelet karaktärerna emellan där det i mildaste laget gnatas. De bråkar, kränker och blir ägda när de inte försöker mörda varandra rent ut. Bad Santa 2 är liksom sin föregångare ibland de mest skamlöst grova, sexistiska, homofobiska, rasistiska som går att få till. Ingen kommer undan. Kathy Bates som Willies stenhårda mamma (”jag var bara tretton år när vi fick barn, vi borde ha väntat ett år till”) avgår för det mesta med segern i munhuggeriet och är ibland förvillande lik Melissa McCarthy i sin komik. Filmen vinner en hel del på att Thornton och Bates faktiskt är kompetenta skådisar som bär sina roller väl. Fastän Christina Hendricks i en biroll är ca en scen kort om att vara en välutvecklad karaktär, har hon ändå tillräckligt mycket att göra för att lyfta henne ur det romantiska intresseträsket. Speciellt Billy Bob Thornton ser ibland ut som om han fullkomligt myser av att vara en dålig man i en tomtedräkt nedsolkad av svett, spya, sprit (och säkert mycket annat) och samtidigt sårbar i den ofrånkomliga anknytningen till en mamma som kallar honom skitpinne (shit stick) oftare än vid förnamn, och som gett honom världens sämsta uppväxt. Det formuleras helt enkelt en ursäkt för Willies beteende som kanske inte hade behövts, sett utifrån Bad Santa som kunde ha fått stå kvar orörd. Men då hade vi inte fått se Kathy Bates i snagg och fängelsetatueringar.

film_11232016_wolfe_badsanta2_broad_green_pictures

Historien bär trots allt detta (eller kanske på grund av) till en slutkläm som hade varit totalt sentimental utan inramningen: det är inte kärnfamiljens julkänsla som står i fokus utan alla dessa skitstövlars och känslomässigt efterblivna tomtar. Inte minst representerad i Brett Kellys  Herman Merman (som gått från barn till vuxen sedan förra filmen) som i princip vållar gapskratt bara han dyker upp – förvillande lik en uppblåsbar docka och med samma IQ som en – på jakt efter vännen Willie. Han som är ett vandrande skämt utan att veta om det. Som kan se fram emot snabbmatsjobb och tomteutstyrslar i livet och har en sådan entusiasm att till och med Willies fickludd i julklapp kommer att räcka för honom. Allt medan Willie själv fortsätter att möta julens sanna glädje med: &*%!@?*!

Denna vinter återvänder den svärande och drickande horbocken Willie Soke i uppföljaren till Bad Santa från 2003. En film helt i julens anda. . . . . Och ända. Det här kunde ha varit tvättäkta diskbänksrealism i någon annans händer. Själva upplägget har lika mycket socialrealism som en Ken Loachfilm och drar sig samtidigt så långt bort som möjligt med ett skeptiskt ansiktsuttryck. Antagligen hade de kallad Loach något fult också. Det är den grövsta av grova komedier och ingenting för de finkänsliga. Många skratt kommer skamfyllda på bekostnad av alla men speciellt de som befinner sig i samhällets bottenskikt.…

Review Overview

Betyg

60

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.