Babycall

När Annas babycall plockar upp signaler från en babycall i en närbelägen lägenhet blir hon ofrivilligt vittne till vad hon tror är ett hemskt brott. Problemet är att hon inte vet vilken lägenhet det gäller.

En nervig och ängslig kvinna, Anna (Noomi Rapace) och henne son Anders (Vetle Qvenild Werring) hastar, överlastade av väskor, genom en trist korridor i en trist betongghettoklump. Hon hittar dörren de letar efter, föser snabbt in pojken, stänger fort och hakar på säkerhetskedjan, rusar runt i den spartanska lägenheten och drar för gardinerna. Det här är en kvinna som är rädd. Vi får snart veta att detta är en bostad ägd av de sociala myndigheterna och kvinnan och hennes son gömmer sig för hennes exmake som har försökt döda dem.  Anna är så överbeskyddande att hon har svårt att låta den åttaåriga pojken överhuvudtaget gå ut och en babycall är den enda möjligheten för henne att låta sonen sova i sitt eget rum. Men plötsligt verkar det som hon får in en annan babycall i huset och den verkar avslöja otäcka saker.

På framsidan av fodralet kallas den norska filmen Babycall för en utsökt skräckfilm och jag tycker nog att det är lite falsk varudeklaration. Samtidigt finns det utan tvekan drag som är till för att skrämmas lite på samma sätt som asiatiska skräckfilmer. Ändå är det mer av en psykologisk thriller och ibland kanske man helt enkelt kan kalla den för ett drama. Eller inte. Hur som helst så är det på något sätt knökfullt här. Den här filmen vill verkligen vara allt man kan tänka sig, därtill med en snajdig twist på slutet. Resultatet blir att inget riktigt fungerar till fullo, även om anslagen är bra.

Noomi Rapace är trovärdig som den sköra men ändå modiga Anna och man följer henne med visst intresse, däremot listar men efter ett tag ut hur det hela ligger till och då börjar man snarare sitta och leta bevis för att man är på rätt spår, snarare än följa med själva intrigen. Och i sanningens namn så börjar man också inse att historien har rejäla luckor och för att få ihop det har regissören och manusförfattaren Pål Sletaune varit tvungen att lägga två osannolika skeenden ovanpå varandra och det blir ett för mycket.

Miljön är en deprimerande betongförort och den passar faktiskt perfekt för den här historien. Jag vill inte avslöja för mycket men om man bara ser den här filmen som en skildring av ett människoöde så blir den i slutänden på något sätt lite gripande och Noomi Rapace insats har en stor del i detta. Men nu är som sagt ambitionen mycket större och man vill dessutom vara skräckfilm och thriller och i de delarna brister hantverket. Det blir aldrig tillräckligt, vare sig skrämmande eller spännande och därtill blir den slutgiltiga förklaringen alldeles för långsökt. Det är synd på en film som inte är utan vissa kvalitéer och som trots allt får godkänt som förströelse en torsdagkväll.

 

About Maria Nystrom

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com