Ayer Ayer, kapten

Har du sett Suicide Squad och undrat över vem den där David Ayer är för en filur? Regissören bakom den lika bespottade som kommersiellt framgångsrika DC-filmen är en av 00- och 10-talets mest intressanta autörer. Att både skriva manus och regissera är ovanligt inom serietidningsfilm även om Ayer uppenbarligen fått rätt många förhållningsorder och ramar att förhålla sig till.

Min och David Ayers relation började lite skakigt. Å ena sidan skrev han fantastiska Training Day, regisserad av debuterande Antoine Fuqua, å andra sidan skrev han manusmässigt rätt slätstrukna Fast and the Furious samt U-571 (vilken jag sett men inte minns ett jota ifrån).

Oscarsbelönade Training day följdes upp av en liten doldis i form av Dark Blue med Kurt Russel i huvudrollen där Ayer knåpade ihop ett manus baserat på legendaren James Ellroys idéer. En tät thriller som på ett plågsamt ärligt sätt följer Los Angeles-polisen i kölvattnet av Rodney King-skandalen. Regin tog Ron “White Men Can’t Jump” Shelton hand om. Efter det skrev Ayer manus till banala S.W.A.T. regisserad av teve-veteranen Clark Johnson, dennes hitills enda långfilm som regissör.

Ayers regidebut kom två år senare med Harsh Times. Cristian Bale var glödhet i mitten av 00-talet efter att ha jojat vikt- och muskelmässigt mellan The Machinist och Batman Begins. Någonstans däremellan spelade han en inte tillräckligt uppmärksammad roll som ex-soldaten Jim med psykproblem och uppblåsta tankar om sig själv.

Harsh Times tangerar en av Ayers återkommande ämnen av manlig vänskap och machokultur i gungning. Tillsammans med bästa vännen Mike (Freddy Rodriquez) åker Jim runt i Los Angeles hårdare kvarter under ett par dagar. Händelserna i filmen låter extrema men är porträtterade på ett trovärdigt sätt. På vissa sätt är detta Ayers mest sjävlbiografiska film, hans tid som dykare i amerikanska marinkåren och hans uppväxt i South Central under 80-talet speglas till viss del i Jims livsöde.

harsh_times

Regiförsök nummer två var Street Kings, återigen i samarbete med Ellroy som skrev manuset tillsammans med Sons of Anarchys Kurt Wimmer. Historien handlar åter om poliser på olika sidor om lagen. Rollbesättningen är fullsatt men tyvärr är filmen lite för tungt baserad på att vi köper Keanu Reeves som antihjälte, det fungerar sådär.

Efter Street Kings tog Ayer en paus i hela fyra år. Pausen resulterade i karriärens hitills starkaste kort. End of Watch följer poliserna Brian och Mikes arbete i ett av Los Angeles tuffaste områden. Återigen har Ayer skrivit en trovärdig och närmast organisk dialog, utsökt levererad av Jake Gyllenhaal och Michael Peña. Filmen får även till relationerna mellan dem och deras fruar och mellan dem och deras kollegor. Precis som i Training Day får vi även se Los Angeles-polisens bitvis udda relation till stadens brottslingar.

Men filmen tar också ett intressant steg rent tekniskt då den till större delen är filmad på ett närmat dokumentärt sätt. Även om det ibland gränsar till det otroliga så känns majoriteten av filmkällorna realistiska. Från polisens egna kameror på bilens instrumentbräda, övervakningskameror, smart phones och mini-kameror av go-pro-modell. I slutändan är det ändå tidigare nämda personkemin och det obönhörliga manuset som gör filmen till en fullpoängare för mig.

endofwatch

2014 var ett intensivt år för Ayer som både försökte få liv i Schwarzeneggers karriär med allmänt bespottade (och av mig osedda) Sabotage samt få oss att tro att Brad Pitt kunde spela mordisk stridsvagnskapten i extremt köttiga Fury. Den sistnämnda är en av mina favoriter från det året, trots det av många svårsvalda slutet.

Den för Ayer lite ovana utflykten bort från Los Angeles 2000-tal till andra världskrigets grisiga baksida lever mycket på tanken att ingen soldat kan gå igenom kriget oförändrad. Filmer i princip helt berövade på goda människor brukar normalt inte tas emot väl, men jag tycker att filmens genomgående svärta är fantastisk. Jag hade inte trott att jag skulle försvara Shia leBoeufs galenskaper (han lät bland annat rycka ut en tand innan inspelningen) men det går inte att komma ifrån hans närmast självlysande insasts.

fury

Kommande Bright är en science/fiction-historia med Will Smith i huvudrollen. Manusförfattaren Max Landis skrev manuset specifikt i Ayers stil och hoppas att den blir hans “Star Wars”. Det ska dock sägas att Landis har en tendens att ta i från tårna när han beskriver sina projekt. Samtidigt är filmhistorien nedlusad av människor med storhetsvansinne som motbevisat skeptiker, så man kan ju alltid hoppas att han får rätt.

Större delen av filmografin finns tillgängliga online. End of Watch visas just nu på Viaplay, Street Kings, Training Day och Harsh Times finns på Netflix och för den som har tillgång till TV6 kan man avjuta(?) Sabotage den 18:e augusti. Annars går både den och Fury just nu att hyra. Dark Blue har jag inte hittat någonstans, annat än via ett fysikt köp förstås.

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald
Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

2 comments

  1. Vill inte verka vara besserwisser. Men har inte Clark Johnson gjort en film till med Michael Douglas, Kiefer Sutherland och Eva Longoria som Secret Service- agenter. Om jag minns rätt heter filmen The Sentinel, där Clark gör ett kort inhopp som skådis. Filmen i sig är inget vidare, som en dålig blandning mellan 24 och I Skottlinjen.

    • Jo det är rätt, jag har till och med sett den en gång i tiden. Missade den när jag kollade igenom hans meriter. Men min poäng om att hans karriär främst varit inom tv kvarstår.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.