The Avengers

Det är många som har väntat. Sedan sluttexterna på den första Iron Man-filmen som innehållit flera antydningar om framtida korsbefruktingar har jag varit en av dem som med först viss skepsis och sedan med ökade förväntningar sett fram emot den samlande The Avengers-filmen. Och jag kan glädja er, ni kommer inte bli besvikna. Det här överlägset den bästa Marvel-producerade filmen som gjorts hittills.

Loke är i farten igen. Som vi såg i eftertexterna av Thor-filmen så har han likt Sickan en plan och delar av den är verkligen lysande. Genom att infiltrera en hemlig S.H.I.E.L.D.-bas återtar han den kraftkub som utgjorde ramhandlingen i Captain America: The First Avenger och använder den för att frammana en ondsint utomjordisk armé med löfte om att få styra jorden när ondingarna erövrat den. Detta kan förstås inte den läderklädde bad-ass-cyklopen Nick Fury acceptera och jakten på jordens försvarare tar sin början.

Med sex superhjältar skulle man kunna tro att Joss Whedons dryga två timmar långa rulle skulle bli splittrad och ofokuserad. Whedon lyckas dock få till den gruppdynamik som han perfekterat i flertalet tv-serier. De olika sidohistorier som måste klämmas in lyckas både att hålla farten uppe och ge karaktärerna de djup som de tidigare filmerna ibland gått bet på. Nog står Whedon på tidigare regissörers skuldror när han plockar ner månen åt oss, men han gör det utan att tappa balans och lyckas vid flera tillfällen toppa sina föregångare. Framför allt är det humorn som står ut. Flera gånger skrattar jag spontant åt den typ av skämt som normalt telegraferas långt i förväg och som därför tappar nästan all sting. Jag kommer på mig själv att skratta åt skämt i flera led, först åt att de överraskar, sen åt att de kittlar min humornerv och sedan en tredje gång när jag kommer på hur underfundiga de är. Det är så klart inte en total skrattfest men antalet ”groaners” är försvinnande få.

Skådespelarna är också i toppform, alla får sina små scener där de kan göra något mänskligt av de tvådimensionella stereotyper som superhjältar tyvärr ofta blir i serietidningsfilmer. Till och med Scarlett Johansson är bra som den ryska superspionen Black Widow och Johansson är normalt sett en anledning att inte se film för mig. Den som får klart minst djup är Jeremy Renners Clint Barton AKA Hawkeye. Första två tredjedelarna ges hans karaktär inte mycket att göra men allt detta tar han igen med övertygande charm och självförtroende i filmens sista strider. Precis som i Thor spelar Tom Hiddleston över rätt mycket som den lismande men ändå arrogante Loke. Han har flera av filmens bästa scener, både i överläge och i underläge. Specifikt en hierarkisk duell med Black Widow är ren njutning. Chris Evans och namnen Hemsworth får stå tillbaka lite, kanske för att de har sina filmer i färskast minne, men är aldrig dåliga och röjer på redigt bra i striderna. Robert Downey Jr fortsätter att spela Tony Stark som om karaktären vore baserad på honom själv och ÄNTLIGEN får Gwyneth Paltrow ta ut svängarna lite grann som den i tidigare filmer plågsamt underutnyttjade Pepper Potts.

Av de nya rolltolkarna står Mark Ruffalo ut som en strålande Bruce Banner. Han överskrider utan tvekan alla som tidigare spelat rollen, men det är nog främst för att Banner är en av de bäst skrivna rollerna i filmen. När han hulkar loss är det rent nöje. Enda lilla smolket i min glädjebägare vad gäller skådespelare är Colbie Smulders. Jag gillar henne normalt sett men hon är för mig helt fel i rollen som Maria Hill. Smulders ser för mycket ut som en modell och för lite ut som en den stenhårda veteran som Hill blivit sedan Civil War-arket för några år sedan. Det är alltså egentligen inte skådespelerskans fel utan snarare castingavdelningen. För trots att hon inte gör bort sig går gnisslar det lite i maskineriet varje gång hon är i bild.

Förutom välskriven dialog och handling som enbart vid ett få tillfällen tappar lite tempo så är det här i sanning en duellfilm i ordets rätta bemärkelse. Jag tror att vi får se dussinet olika minnesvärda strider i den här filmen, och då är det bara när hjältarna gruffar. Självklart kan det ha att göra med mitt djupa personliga serieintresse men endorfinerna rusar som tokar genom min kropp när Thor dänger till Hulken med Mjönir så att den gröne jätten nästan går i däck. Hulken blir något av en comic relief i flera scener, men man skrattar alltid med vetskapen om att han också är den överlägset mäktigaste av hjältarna. Trots gudakrafter, genmanipulation och högteknologi i absoluta framkant kan inget mäta sig med den urkraft som Hulken besitter. När Mark Millar beskrev honom som Person of Mass Destruction i sin Ultimates-serie under tidigt 2000-tal satte han verkligen fingret på vad som gör Hulken till det på samma gång enklaste och mest underhållande superhjältekonceptet. Twisten som Whedon ger karaktären med en enda replik gör att jag nästan vill ställa mig upp och applådera. Genialiskt!

Så trots alla dessa lovord får inte The Avengers full pott. Varför då? Jo det är de föregående filmernas fel. För den första timmens tjafsande om att hjältarna inte kan samarbeta kommer från seriefilmerna ständiga akilleshäl, att vi måste få reda på varför de har sina krafter. Och med en dåres envishet fortsätter Marvel Studios längs det konceptet. Jag behöver inte en timme av ”kommer de bli ett team” som segar ner filmens mittparti. Jag förstår att Loke är den perfekta karaktären att nyttja för att slå split mellan hjältarna, men det är när de verkligen får stå skuldra mot skuldra (mot höft i Hulkens fall) som den här filmen exploderar upp i de översta nivåerna av underhållande actionfilm. Dessutom är skurkarna de slåss mot (med Loke som lysande undantag) fruktansvärt tråkiga och anonyma. Så The Avengers når nästan fram till full pott, men jag håller kvar den där extra halvstjärnan till uppföljaren. För om man får tro filmens eftertexter kommer vi få se en helt annan typ av skurk som i mina ögon är en av Marvelvärldens absolut bästa.

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald
Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

One comment

  1. Mycket bra recension, Anton! Jag håller med dig om varje ord. (Förutom kritiken mot Cobie Smulders, men det beror nog bara på att jag inte har någon relation alls till hennes serietidningspersona så jag hade inget att störa mig på.)

    I min (ännu opublicerade) recension på annan plats fick den 4 av 5, men det beror enbart på att skalan inte tillåter halvsteg.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.