Avengers: Infinity War

De flesta av oss som uppskattar en bra berättelse är bekanta med begreppet “in medias res”. Det betyder att en historia börjar mitt i handlingen. I många fall tas vi ofta tillbaka till inledningen efter en stund men i fallet med Avengers: Infinity War har vi som följt Marvels filmuniversum redan bekantat oss med inledningen, en extremt lång sådan. Att sätta sig framför Inifinity War utan att ha följt MCU är detsamma som att kasta sig rakt in i mitten av en pågående film, det är inte rekommenderat. 

Under 18 filmer har Marvel försiktigt i bakgrunden nystat upp hemligheterna kring de så kallade oändlighetsstenarna vad som skulle bli stommen vad Infinity War handlar om. Därför är Avengers: Infinity Wars på många sätt väldigt belönande för de som trofast följt filmuniversumet i tio år men otroligt förvillande för en nykomling. Vi som varit med från start eller tittat ikapp uppfattar allt som en enda hoplänkad berättelse medan en novis upplever det som om man hoppat in mitt i en films handling. Det är inte heller riktigt jämförbart med att att börja med den andra filmen i Star Wars, The Matrix, Back to the Future eftersom första filmen i det här fallet har varit en kolossal resa som introducerat så många karaktärer och motiv. Det är intressant, det är ambitiöst och det är framförallt vågat.

Frågor jag ställer mig själv är om samlandet av alla stenarna skulle skett i en och samma film? Var hade denna film inletts om processen varit mer långt gången än en MacGuffin-jakt? Hade det funnits mer utrymme att utforska det enorma karaktärsgalleri som Infinity Wars består av? På ett sätt var det föregående filmers uppgift att etablera karaktärerna men problemet är att de inte riktigt etablerat dem för den svåra uppgift som Infinity War lägger på dem.

Hade det varit mer spännande om fler pusselbitar varit på plats innan Infinity War inleddes? Marvels eftertext-strategi har varit effektiv och smart men har den varit tillräcklig? Allt från Tony Starks ångest, PTSD och visioner om framtiden till konsekvenserna från Civil War har varit väldigt underrepresenterade och på gränsen till bortglömda genom åren för att bidra med en tillfredsställande helhet.

Det är frågor som är svåra att veta svaret på. Hur lyckas man överhuvudtaget samla ihop 30 skådespelare som vi bekantat oss genom åren och få allt att betyda något? Stundtals upplever jag filmen segmenterad och splittrad när det kommer till vilken historia och plats man vill berätta och följa, somliga fungerar bättre än andra så det bästa är bara att bli översköljd av vågen av händelser och maffiga enviger på TV-rutan.

Marvel är trots allt i sin kärna actionfilmer och ingen film i serien har varit mer centrerad kring sammandrabbningar än denna. Här finns en del tuffa sekvenser men i överlag är mycket bekant från tidigare MCU-rullar. Jag har aldrig tyckt att Marvel-filmerna bjudit på s.k. “stylish action”. Jag har bjudits på action rätt och slätt, men det är sällan koreografin, kameraåkningarna och uppspelningstempot bjudit mig på något att förundras över rent visuellt. Det finns actionfilmer som presenterar sig stiligare och med mer raffinemang. Det skall dock påpekas att det åtminstone finns en mäktig kamp i den här filmen som är riktigt kul att följa. Det finns även utrymme för små karaktärsögonblick trots den enorma skådespelaruppsättningen men i överlag är Avengers: Infinity War en actionrulle eftersom allt nu sätts på sin spets.

Då är det oerhört överraskande att de starkaste karaktärsstunderna kommer från marionettspelaren som fram tills nu hållit sig i skuggorna, nämligen filmens antagonist Thanos som övertygande spelas av Josh Brolin.

Det överrumplade mig lite hur intimt förhållandet med Thanos skulle bli. Jag sveps lite överraskat med i ett familjedrama där man utvecklar på Thanos relation med sina döttrar Gamora och Nebula. Jag beundrar målet målet Russo-bröderna satt för sig själva även om de inte träffade mitt i prick när det kom till hur de försökte förmedla alla känslor de ville. 

Vad filmen lyckas betydligt bättre med att uttrycka är Thanos övertygelse och bevekelsegrund. Han är en ideologiskt driven eko-terrorist som har en extrem plan hur man skall rädda ett överbefolkat universum. Det är intressant att se hur långt denna kraftfulla varelse är att gå för att nå sina mål. Vad han intalar sig själv för att motivera sina otaliga ohumanitära och fascistiska brott. Det är fascinerande och även skrämmande att se vad en man är redo att göra för sin blotta övertygelse. Och vad som är mest ruggigt är hur jag stundtals förstår och nästan sympatisörer med honom. Bara av den enkla anledning, att Infinity War funnit sig en riktigt otäck skurk som jag känner mig ambivalent gentemot gör att väntan på den avslutande delen blir en lång och frustrerande sådan.

Efter sett filmen både i bions mörker och i hemmet tycker jag fortfarande att dess sista minuter är kraftfulla och gripande men hur helheten upplevs kan inte avgöras förrän nästa del avslutar detta kapitel i Marvel-sagan. Det är lite märkligt att inledningen av denna historia blev tio år lång och nu skall allt knytas ihop inom loppet av två filmer. Det är ingen lätt uppgift de två bröderna har.

Ett långtgående problem i MCU har varit bristen på konsekvens och Russo-bröderna har sagt “att inget kommer vara sig likt igen” efter Infinity War så det blir nervkittlande hur de väljer att fortsätta men framförallt avsluta vad de påbörjade. Först då kan jag ålägga den yttersta domen.

De flesta av oss som uppskattar en bra berättelse är bekanta med begreppet “in medias res”. Det betyder att en historia börjar mitt i handlingen. I många fall tas vi ofta tillbaka till inledningen efter en stund men i fallet med Avengers: Infinity War har vi som följt Marvels filmuniversum redan bekantat oss med inledningen, en extremt lång sådan. Att sätta sig framför Inifinity War utan att ha följt MCU är detsamma som att kasta sig rakt in i mitten av en pågående film, det är inte rekommenderat.  Under 18 filmer har Marvel försiktigt i bakgrunden nystat upp hemligheterna kring…

Review Overview

Betyg

60

About Alexander Cederholm

Alexander Cederholm
37-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt popkulturkritik. Spelens och filmens världar eggar fantasin och motiverar en aldrig sinande ström av ord och tankar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com