Atomic Blonde

Kan en enda riktigt bra scen höja en hel film? Det är frågan. När Atomic Blonde hotar att falla isär i troper och vändingar på vändningar finns där i alla fall en Charlize Theron som håller ihop filmen. Hon är James Bond, hon är Modesty Blaise, hon är Oldboy och en Daredevil i tighta kläder: utsänd av Hennes Majestäts underrättelsetjänst på hemligt uppdrag i Berlin under murens sista dagar.

Det finns många problem med Atomic Blonde men premissen är inte en av dem – och du vet att detta är en actionrulle i stil med regissören David Leitchs tidigare John Wick i det att filmen har en premiss snarare än handling. Supermänniskan Lorraine Broughton har i uppdrag att återta en lista med agenter bakom järnridån som fallit i fel händer innan den faller i värre händer. Detta innebär att hon måste fightkoreografera sig från väst till öst och tillbaka igen med fiender och förmenta vänner i hälarna. Detta gör hon iförd stilettklackar och tunga 80-talsbasgångar. Våldet är grafiskt och ofta så underbart och knäppt som man kan önska. Alla motståndare verkar antingen vara öst eller västtyska polisvåp eller smärtbefriade sovjetiska lönnmördare (spelade av allt annat än tyska eller ryska skådisar) som nästan villigt radar upp sig för att bli nedsparkade/skjutna. Skurkarna är lika svåra att hålla isär som vändningarna i historien: man går ifrån biografen med den där känslan av att ha missat antingen viktig information eller rejäla plotthål. James MacAvoy dyker upp som ett riktigt r**hål – inte tillräckligt underhållande – och Sofia Boutella som en agent med orden ”tragiskt kärleksintresse” skrivet i pannan.

Avsaknaden av en riktig antagonist som kan utmana Lorraine är i en stor del av filmen påtaglig, liksom huvudpersonens vita duk till enigmatiska personlighet. Theron är en tillräckligt själfull skådespelare för att inhysa liv i sin karaktär men Lorraine har egentligen inte mycket till personlighet utanför sitt yrkeskunnande, spritsmak och opraktiska garderob (gympadojor någon? ergonomiskt och coolt. Lex. Kill Bill). Teamet bakom filmen har lyckats skapligt med att göra en Nikita för det nya århundradet men Atomic Blonde kan vara påfallande manierad istället får stilistisk och de flesta skådespelare rör sig obekvämt utanför närstriden. Atomic Blonde verkar helt enkelt, under en lång del av speltiden faktiskt sakna modet att, i en film som du ändå kommer att se för actionsekvenserna, låta actionsekvenserna bära filmen och skita i klichéerna. . . Under en lång tid av filmen.

Och så hamnar Lorraine, tillsammans med en skadad avhoppare, i ett trapphus omringad av några dussin lönnmördare och Wow! Det är här som Atomic Blonde infriar sina löften och den långa, blodiga och obrutna sekvensen som följer är bland det bästa som undertecknad har sett utkämpad på film. Efter det gör det inget att Atomic Blonde trasslar in sig dubbelspel och laddade konversationer; så länge den kan leverera knytnävsslag i den klassen är allt annat obetydligt.

Kan en enda riktigt bra scen höja en hel film? Det är frågan. När Atomic Blonde hotar att falla isär i troper och vändingar på vändningar finns där i alla fall en Charlize Theron som håller ihop filmen. Hon är James Bond, hon är Modesty Blaise, hon är Oldboy och en Daredevil i tighta kläder: utsänd av Hennes Majestäts underrättelsetjänst på hemligt uppdrag i Berlin under murens sista dagar. Det finns många problem med Atomic Blonde men premissen är inte en av dem – och du vet att detta är en actionrulle i stil med regissören David Leitchs tidigare John…

Review Overview

Betyg

70

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com