ATM

Har du någon gång nervöst tittat dig över axeln när du tar ut pizzapengar ur bankomaten sent om kvällarna, skraj för att bli rånad eller skimmad? ATM struntar i rånarrädslan och förvandlar istället det triviala vardagsbestyret till att bli en mardröm för tre stackars finansvalpar.

Kontorsråttorna som befolkar ATM är, i linje med filmens monetära tema, finansrådgivare i New York och har varit på företagets julfest efter arbetstid. De två vännerna David (Brian Geraghty, The Hurt Locker) och Corey (Josh Peck, The Wackness) strålar samman med Emily (Alice Eve, The Raven) som precis gjort sin sista dag på firman. David och Emily har spanat in varandra en längre tid och det är nu äntligen dags för de första stapplande romantiska stegen. Senare hamnar trion i samma bil när det är dags för hemfärd och när det tredje hjulet Corey plötsligt blir hungrig och bara måste ta ut cash, irriteras turturduvorna som önskade lite tid för varandra och nu tvingas dras med honom en stund extra. Valet av uttagsautomat faller såklart på en som ligger vid en stor öde parkeringsplats med ytterst begränsad belysning. Ögonblicket efter att Corey tagit sig in i ATM-glasburen slutar huvudpersonerna att fungera som rationellt tänkande människor och den billiga skräckthrillern kan börja fåna loss på allvar.

Manusförfattaren till ATM, Chris Sparling, skrev även manuset till klaustrofobifesten Buried som har ett liknande, om än betydligt intressantare upplägg. Den senare var jag visserligen måttligt förtjust i, men jag gillade verkligen slutet och i ATM är det än en gång slutet som blir det som räddar biffen någorlunda, fastän det inte alls är av samma klass. Buried hade åtminstone nerv och spänning inbakad i den fullt realistiska situationen, något jag inte känner det minsta av när jag ser ATM. Det här är en sådan thriller där huvudpersonerna är så svagsinta att de med största sannolikhet hade råkat illa ut oavsett vilken film de varit med i. Att koncentrara ondskan till ett så begränsat utrymme gör att det krävs lite mer av skådespelarna. Och jag tycker väl att de skriker på bra och finner sig till rätta på så vis, men eftersom inte filmens väl påpälsade (det är iskallt ute) galna mördare skrämmer mig alls, så havererar filmen så fort hans små elaka hyss sätter fart.

Vem är dåren, är detta planerat sedan länge och vad är i så fall hans motiv där han står på vakt utanför, likt Cujo? Det är inte bara de tre kamraterna som lämnas med obesvarade frågor. En sak står snabbt klar för mig; om detta helvete drabbar dem helt oplanerat, har den psykopatiske mördaren verkligen en enorm tur som råkar haffa just dessa infernaliskt korkade mähän. Jag kommer på minst femtio olika sätt på hur de skulle kunna klara sig ur knipan, men de verkar vara alldeles för vettskrämda för att få till en enda klar tanke alls. De lyckas åtminstone ställa till med en rejäl oreda där inne och tankarna förs ibland till lustiga huset på mitt lokala tivoli. Med tanke på att man någonstans kan förstå handlingsförlamningen de drabbas av, på grund av stresseffekten, så är det ändå enormt irriterande. Och under vilken skräckfilm blir man inte irriterad över karaktärernas ogenomtänkta beslut? Att känna frustration inför deras hjälplöshet hör ofta till genren och hela paketet.

Så länge en skräckfilm innefattar ett monster eller något annat som vi ändå får betrakta som onaturligt, så har jag överseende med brister i logiken. Men om man förlägger handlingen till något så här konkret och jordnära, föredrar jag att de utsattas vilja till att göra motstånd någonstans ändå är förankrat i naturliga, hyfsat realistiska reaktioner. Och är det banne mig inte i ATM, obalansen blir för påtaglig även för att vara en billig slasher. Eller så tänker jag bara på ett annat sätt än de tre fångarna och kanske hade det kostat mig livet, men vad är det för fel på att hellre fly än illa fäkta? Det finns massor av små skönhetsfel i filmens logik, varav man har försökt att dölja de flesta genom att använda sig av omgivningens mörker. Det blå bankomatljuset ligger som en gloria runt Bermudabankomaten som den stackars trion klivit rätt in i och trots att det är en lågbudgetfilm, så ser den i alla fall inte illa ut. Men det tråkigaste med filmen är att man inte har använt mördaren bättre, han är faktiskt enormt avancerad egentligen och det har man slarvat bort.

ATM lyckas inte leverera särskilt mycket av gammal klassisk härlig och livsfarlig skräckthrilleratmosfär, detta beror främst på ett manus som övertrasserats för många gånger i flertalet panikfilmer och numera även kräver insättningar av nya idéer för att inte förbli ett gapande tomt konto. Räkna med att hela tiden ligga före i handlingen och förbered dig på att slippa överraskningar samtidigt som du kommer att vråla ”men spring då!” ett flertal gånger, ifall du tänker besöka den på spänning fattiga ATM.

Har du någon gång nervöst tittat dig över axeln när du tar ut pizzapengar ur bankomaten sent om kvällarna, skraj för att bli rånad eller skimmad? ATM struntar i rånarrädslan och förvandlar istället det triviala vardagsbestyret till att bli en mardröm för tre stackars finansvalpar. Kontorsråttorna som befolkar ATM är, i linje med filmens monetära tema, finansrådgivare i New York och har varit på företagets julfest efter arbetstid. De två vännerna David (Brian Geraghty, The Hurt Locker) och Corey (Josh Peck, The Wackness) strålar samman med Emily (Alice Eve, The Raven) som precis gjort sin sista dag på firman. David…

Review Overview

Betyg

40

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.