Asura’s Wrath

Det är inte särskilt enkelt att recensera Asura’s Wrath, en japansk tredjepersonsactiontitel från Capcom och CyberConnect2. Visst finns här ett stridssystem, och det är möjligt att dö vid ett antal tillfällen i spelet, men i grund och botten tänjer det på gränserna för vad som borde få kallas ett spel. Jag ber er att ha det i åtanke om ni funderar på att skaffa spelet.

Låt mig börja från början: Asura’s Wrath handlar om åtta halvgudar som lyder under en kejsare. De strider mot Gohma, som är mörka och korrumperade varelser som har sitt ursprung i den enorna Vlithra som lever inne i Jordens kärna. Vlithra vaknar ungefär vart tolvtusende år, och spelet inleds med att man som Asura med nöd och näppe lyckas besegra Vlithra. När kejsaren blir mördad blir Asura anklagad för mordet, hans fru mördas, hans dotter kidnappas och själv kastas han ner i underjorden. Där vaknar han till liv, påhejad av en gyllene spindel, och fylld av raseri beger han sig mot Jorden för att utkräva sin hämnd.

Tematiskt påminner det en hel del, inte så lite faktiskt, om God of War, framför allt del 2 och 3 i serien. En halvgud som kastas ner i underjorden och, driven av sin vrede utkräver blodig hämnd… Här finns också precis som i God of War en subtext om hur religion är en form av slaveri som människan inte kan bryta sig ur utan hjälp. Det krävs en fallen (halvgud, ängel), en förrädare som vänder sig emot sina egna, och för TV-spelsändamål är naturligtvis vrede och hämndbegär praktiska och lättillgängliga drivkrafter och en halvgud utgör en tacksamt övermänsklig protagonist. Skillnaden mellan Asura’s Wrath och God of War-serien är framför allt att Asura’s Wrath lånar koncept, ikonografi och idéer från buddhismen medan God of War drar ifrån den mörkare sidan av grekisk mytologi. Den andra större skillnaden är att God of War helt och hållet bygger på ett djupt och engagerande stridssystem, medan Asura’s Wrath snarare har formen av interaktiv animé.

Det första man märker när man startar Asura’s Wrath är att det har formen av en TV-serie, med ett antal avsnitt om cirka 20 minuter vardera. Spelet har totalt 18 episoder, vilket ger en total spellängd på runt 6 timmar. Av dessa 6 timmar är det dock en försvinnande liten del som utgörs av gameplay. Under de första två timmarna, de första 6 avsnitten, räknar jag med att jag faktiskt spelade under mellan 20 och 30 minuter, det vill säga runt 20% av tiden spenderades med att faktiskt spela. Resten av tiden består av cutscenes, med quick time events (QTE) inslängda här och där för att man som spelare inte ska somna i soffan. Ofta är det också så att om man missar en knapptryckning så påverkas inte spelet, utan handlingen fortsätter att spelas upp. Längre fram går andelen gameplay-tid upp något, och i de sista kapitlen fördelas tiden ungefär 50/50 mellan dialogscen och gameplay. Från ett rent spelperspektiv är det här naturligtvis gräsligt.

Samtidigt är det snyggt. Jag nämnde att det hämtar inspiration från buddhismen, och mycket av miljö- och karaktärsdesignen är riktigt läcker. Historien som berättas är också ett fascinerande stycke påhittad mytologi om uråldriga gudars egocentrism, självrättfärdighet och hänsynslöshet. Många scener är mäktigt episka, och även om hela världen står på spel så är det Asuras inre resa, den okontrollerbara vreden över förräderiet och den kidnappade dottern, som i slutänden fascinerar. För fascinerar gör den verkligen. Om Asura’s Wrath hade stått för sig själv som animé, eller om mer arbete lagts ner på att skapa ett engagerande gameplay så hade det kunnat vara fantastiskt. Nu får vi en intressant multimediahybrid som inte fullt ut levererar på någondera front.

När man har spelat klart kampanjen finns det möjlighet att gå tillbaka och spela om alla kapitel för att försöka förbättra sin timing i QTE:erna och därigenom få ett högre betyg på avsnittet. För egen del var dragningskraften från den möjligheten helt obefintlig. Det här är ett urtypiskt ”spelas-en-gång-blir-stående-i-hyllan”-spel.

När jag ska sätta betyg Asura’s Wrath försöker jag göra en bedömning av hur det fungerar som spel, men jag vill samtidigt uppmärksamma att storyn är intressant,spännande och episk. Om jag ska se det som ett rent spel är valet enkelt: Bottenbetyg, ett av de sämsta spel jag spelat den här generationen, med ett klumpigt och grunt stridssystem som aldrig innebär någon svårighet eller utmaning utan bara består av hysteriskt knapphamrande följt av en oändlig radda QTEs (som man inte behöver klara!) och ännu fler dialogscener. Om man ska se det som en recension av en mediaupplevelse, en rekommendation av hur intressant det är på det hela taget, så kan jag säga att det är absolut värt en titt för fans av animé, men jag skulle inte betala fullt pris för det. Vänta tills ni kan hitta det i en reaback, och var beredda på en bitvis mäktigt story där ni ibland blir störda av att ni måste trycka på lite knappar mitt i en gigantisk actionsekvens.

About Andreas Krantz

Andreas Krantz
Industriell ekonom som arbetar som konsult och ibland, då och då, skriver om film, serier, TV eller spel. Gillar samurajfilmer från 60-talet, Dashiell Hammett och matlagning, men inte spindlar eller att bada i insjöar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.