Ash vs Evil Dead – Säsong 3

Ashley ”Ash” Williams är tillbaka (eller Bruce Campbell, inte helt lätt att skilja på de två) i säsong tre av Ash vs Evil Dead, en högst självmedveten kultserie som skvätter av gore, härligt svettiga oneliners och en ansenlig portion fanservice. Håller det i en säsong till?

Vi backar bandet. Sam Raimi, Bruce Campbell och några collegekompisar till beslöt sig vid skiftet 70/80-tal för att göra en film. De lade vantarna på en 16 mm-kamera, hittade en intet ont anande investerare som halade upp en (i filmsammanhang) blygsam slant, drog till skogs, fann en övergiven stuga och började filma. Raimi planerade ursprungligen att få färdigt det hela inom sex veckor, men då de var glada amatörer – samt att såväl skådisar som andra inblandade i produktionen tröttnade, gick hem och fick ersättas så blev produktionstiden ungefär det dubbla. Därefter fick man filma om några scener och stöka runt ganska så rejält i klippningen innan filmen var någorlunda presentabel för biograferna 1982.

Evil Dead förändrade hela skräckfilmsgenren, Raimi blandade influenser från karaktäristiskt bloddrypande italienska skräckfilmer med en lätt barnslig men medveten humor. Smaklöst tyckte förstås många, men Raimi hade gjort ett intressant verk som stack ut. Publiken strömmade till och även om man klagade på amatörmässigheten i produktionen, så prisades Raimis innovativa och spännande regi. Evil Dead kör över åskådaren med dånande ljud, stiliserade scener, rejält våghalsiga kameraåkningar och nöjer sig inte med standardvinklar. Filmen kan ses som en filmnörds totala triumf  och visar på hur långt man kan komma i filmsammanhang om man bara ruvar på en bra idé eller två. Raimi är uppeldad över filmformatet och visar det – och i Bruce Campbell som agerade huvudrollen som den otursförföljde Ash – fann han sin perfekta hjälte, komplett med serietidningshaka.

Evil Dead är förbannat äkta helt enkelt. Febrig och fantasifull. Man ser den för att bli road, lite skrämd och inspirerad. Förr i tiden behövdes kanske även ett starkt psyke, men med dagens mått mätt är det möjligen svårt att minnas att denna film framkallade vid premiären samma skrämselhicka som exempelvis Blair Witch Project som kom först 17 år senare. Med framgången fick Raimi tillgång till större budget, snickrade ihop två riktigt lyckade uppföljare; Evil Dead II 1988 och Army of Darkness 1993 där fokuset skiftade och drog till humorspåret, men kreativiteten fick fortfarande fritt spelutrymme. Man kan lugnt påstå att Evil Dead-trilogin är en verklig klassiker i genren och alla monsterdiggare utav rang har filmerna i samlingen. Själv äger jag riktigt tjusiga gummiboks-DVD-utgåvor av både ettan och tvåan, men nog med nördskryt nu.

Det kom också en (i mina ögon) totalt överflödig remake 2013 där det skojfriska var i princip som bortblåst och här gjordes istället en riktig U-sväng tillbaks till skräckrötterna. Som skräckfilm betraktad var den absolut inte misslyckad, men problemet är att den missar målet totalt och är inte i närheten av vad man förväntat sig av Evil Dead vid detta laget. Liksom att Hulken har en huvudsaklig uppgift som är att bli grön – har Evil Dead tre: skräck, humor och Bruce Campbell. När det cirka två år senare  – något oväntat – annonserades att just Campbell skulle återvända i paradrollen som  Ash, men nu i tv-serie-format, hoppades givetvis vi nostalgiker att franchisen skulle vårda Evil Dead-känslan som sig bör. För att förtydliga: När vi kollar på Evil Dead vill vi varken ha djupa dykningar i karaktärer eller allehanda nystningar i hur samt varför skit sker. I Evil Dead ska det vara raka rör för hela slanten, och inget ovidkommande bludderbladder. Punkt.

Jag blev verkligen stormförtjust i första säsongen av Ash vs Evil Dead från första filmrutan. Tonen var där (och konstigt vore väl annars eftersom Raimi själv regisserade första avsnittet). Skämten var lika mängder härligt halvsjaskiga som riktigt skojiga – samtidigt som serien hela tiden lade in en växel till för varje avsnitt – och varken blod eller gore snålades det med (Raimi hade censurproblem med just detta en gång i tiden). Visst var det fanservice så det nästan plågsamt tjöt om det, men vad gör det när det var så här livat. Oftast fullständigt smaklöst, men också något så vansinnigt underhållande. Varken handling, storslagna skådisinsatser eller ens dramatisk struktur finns att tala om här. Ash och hans konstiga kompisgäng drar runt, tjafsar lite, blir sams igen och lemlästar (bokstavligen talat!) en aldrig sinande ström av demoner på kreativa vis. Trams-TV at it’s finest!

I säsong 2 fortsatte serien leverera, men tappar faktiskt nu lite i fart i säsong 3. Missförstå mig rätt, att se Bruce Campell rapa oneliners och försöka sig på orealistiska ninjakonster tröttnar jag aldrig på. Men grundstoryn – som egentligen aldrig funnits där – känns nu för första gången på riktigt frånvarande. Lugn, bara lugn – det är tillräckligt med skojfriska upptåg och dårskaper för att man ska känna sig nöjd med säsongen och med serien som helhet. Starz valde dock att inte beställa en fjärde säsong av Ash vs Evil Dead så nu har vår favorit-demondödare således fått lägga motorsågen och knallpåken på hyllan för gott.

Den svenska DVD-utgåvan går an, men inte mer. Bild och ljud är prima (och det är väl viktigast?), men de svenska undertexterna är under all kritik – fulla av felstavningar och felöversättningar. Märkligt att det kan bli så här – har ingen korrekturläst smörjan? Stäng av dem illa kvickt eller riskera irritation. Det finns dock kommentarspår till alla avsnitt för dem som vill lyssna på sånt, även lövtunna dokumentärer till de olika avsnitten på några minuter styck. Detta stressade format till trots, får man ändå en liten trevlig bakom kulisserna-inblick i de synnerligen välgjorda praktiska effekterna som finns med. Kul för oss som föredrar ambitiös makeup och kreativa byggen framför CGI-animation.

När man sett igenom Ash vs Evil Dead känns det ändå som ett helt okej beslut från Starz sida att dra i bromsspaken, och också som ett värdigt slut för Ash och hans äventyr. Serien har dessutom en häftig final, slutar på en rätt perfekt ton, och bildar tillsammans med de tre filmerna och de andra säsongerna ett originellt och roligt arv som Raimi, Campbell & C:O kokat ihop genom åren och kan känna sig riktigt nöjda med. Säkerligen kommer dessa verk fortsätta att inspirera ambitiösa dagdrömmare att våga ta steget och göra sin egna film med kompisarna – och till alla övriga skickar de iväg en viktig påminnelse om att allt inte behöver vara så himla allvarligt precis hela tiden.

Ashley "Ash" Williams är tillbaka (eller Bruce Campbell, inte helt lätt att skilja på de två) i säsong tre av Ash vs Evil Dead, en högst självmedveten kultserie som skvätter av gore, härligt svettiga oneliners och en ansenlig portion fanservice. Håller det i en säsong till? Vi backar bandet. Sam Raimi, Bruce Campbell och några collegekompisar till beslöt sig vid skiftet 70/80-tal för att göra en film. De lade vantarna på en 16 mm-kamera, hittade en intet ont anande investerare som halade upp en (i filmsammanhang) blygsam slant, drog till skogs, fann en övergiven stuga och började filma. Raimi planerade…

Review Overview

Betyg

70

About Claes Lindman

Claes Lindman
En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com