Arne Dahl – Europa blues

A-gruppen, redan där reagerar jag. A-gruppen? Kunde de inte komma på någonting bättre än så? A-gruppen är en specialenhet inom svenska polisen vars uppgift är att utreda särskilt våldsamma och komplicerade våldsbrott. Visst, varje polisorganisation behöver sin ”A-grupp” men de brukar komma på något mer spännande än så rent namnmässigt. Till och med SÄPO låter häftigare än A-gruppen och då tycker jag att min reaktion på något sätt är berättigad. Jag låter dock inte detta hindra mig från att ta mig an Europa blues baserad på Arne Dahls bokserie om A-gruppen.

En judisk hjärnforskare hittas hängandes upp och ner från fötterna över en grav på Skogskyrkogården i Stockholm. Det är en ljum sommarnatt, men det finns inga vittnen till händelsen. Samtidigt utanför en flyktingförläggning i Vresta väntar en bil på tomgång. Några minuter senare flyr fem unga kvinnor från förläggningen och en lång och riskfylld flykt mot fjärran mål tar sin början. Morgonen därpå hittas en okänd man av en djurskötare i järvhägnet på Skansen. Mannen är död och järvarna har börjat kalasa på den oväntade frukosten. Samtliga fall tas omhand av A-gruppen och de börjar dra i ledtrådar som för dem till såväl andra världskriget som Italien och trafficking.

Europa blues är en tvådelad miniserie på totalt 180 minuter och det är en bred ensemble vi möter. Det finns ingen tydlig Wallander i gruppen och den som får lite mer bildrutetid är karaktären Arto Söderstedt som slits mellan jobbet och privatlivet, precis som alla de andra i A-gruppen.

Även om det är många parallella spår som avhandlas i Europa blues är tempot och berättandet inte rafflande vilket gör att det sällan blir spännande eller överraskande. När jag ser produktionen finns det ett antal element som stör, förutom just namnet A-gruppen. Det första är att manusförfattarna förutsätter att åskådarna är idioter och behöver få varje detalj förklarad med ytterligare en dialograd eller inzoomat med kameran. I till exempel en brittisk TV-serie skulle det aldrig ske. Klarar åskådarna inte av att följa en enkel handling så är kriminalfilmer förmodligen inte deras påse till att börja med, alternativet är att de får spola tillbaks och se det så många gånger att de tillslut förstår. Det andra är Dramaten-dialogen som hämmar i princip all svensk TV-produktion. Att skådespelarna inte levererar mer än sina egna textremsor är något som stör om jag skall ta mig igenom 180 minuter. Det är tydligt att när dialogen svänger över till italienska, engelska, tyska eller ryska så är flytet närvarande på helt annat sätt, även för de svenska skådespelarna. Det tredje och sista är att berättandet är för transparent. Det står klart fort hur kopplingarna i fallet förhåller sig och det gör att resten av resan bara är en transportsträcka till upplösningen. Att många svenska kriminalromaner bygger på ”kan du tänka dig att slumpen förde alla dessa element samman” betyder inte att idén kan repeteras in absurdum. Samtliga berättarspår är övertydligt länkade till varandra i Europa blues och lämnar inga frågetecken eller överraskningar. Manusförfattandet står Cilla och Rolf Björlind för och det här är inte deras stoltaste ögonblick.

Arne Dahls Europa blues är en tvådelad TV-film på gott och ont. En bredare och djupare berättelse går att måla än vad vi kan se i till exempel Wallander med 180 minuter tillgängliga. Problemet, som jag ser det, är att tempot är för långsamt och ibland känns det som att se Wallander på halva hastigheten. Det får mig att tro att Europa blues skulle kunna klippas ner med en timme utan problem. Med tanke på hur många svenska kriminalserier som pumpas ut så som Wallander, Beck, Huss, Van Veeteren, Wern, etc. gäller det att göra något som håller hög kvalitet för att ha en chans. Just nu ligger Arne Dahl i bakvattnet av de uppräknade och tvingas åskådaren att välja kommer inte A-gruppen vara A-valet, även om Magnus Samuelssons karaktär är småcharmig.

About Mats Lundberg

Har sett film sedan barnsben och genrer som ligger närmst hjärtat är sci-fi, thriller och crime. Ser gärna TV-serier men har blivit mer kräsen på senare år och det krävs mer för att hålla mig intresserad. Manus med genomtänkt karaktärsutveckling och smart berättande lockar mest. När grabben blev med PS4 för någon julafton sedan har jag börjat spela konsoll. Jag fortfarande en "learning curve" med handkontrollen, men det tar sig.

One comment

  1. ian stephenson

    Hi Mats,

    Firstly, my apologies for writing in English – my Swedish is still limited to the few words I have learned from watching Arne Dahl, Wallander, The Bridge and the Stieg Larsson films on the BBC. That accounts for the delay in my response as the series has only just finished being shown in England. Laying my cards on the table, I’m a fan of this Scandinavian crime noir so I approached Arne Dahl hoping that it would live up to the standard set by its predecessors. I have to say that I was not disappointed.

    You raise three objections to the episode in question, the second of which I am not equipped to comment on. I do not agree, however, that the directors feel a ”need to get every detail explained” or that the ”storytelling is transparent”. Moreover, the idea that the programme should be condensed to less than its current 180 minutes per plot-line strikes at the central attractive feature of these fantastic series – that they are allowed time to develop in characterisation, realisation and storytelling.

    You state that a British series would not attempt to explain every detail to the audience, but in truth the opposite is the reverse. An honourable exception to that rule was Morse, but more recently it has taken the popularity of Scandinavian crime series in Britain for directors to recognise the importance of allowing the plot to develop gradually, resulting in the excellent Broadchurch. Sure, I have heard English viewers complain that the latter could have been broadcast in half the time, but they’re the very people who want transparent storytelling and every detail explained. Given that there are dozens of all-action, dumbed-down US cop shows on British TV for every Scandinavian crime drama, I’m delighted to see a well-paced, intelligent show like Arne Dahl getting air-time over here. Apparently over 2 million Brits agree with me because that’s a very good audience for a subtitled foreign series on a minority channel.

    I guess that we only get to see the best of Swedish drama, but I think you have a lot to be proud of and I feel that your criticism of Arne Dahl is unjust.

    Kind regards,
    Ian

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com