Arkitektens mage

En arkitekt i exil, alieneras från sin hustru och utvecklar en häpnadsväckande fascination för sin egen och andras magar.

Den franske arkitekten Étienne-Louis Boullée som levde på 1700-talet  var inte särskilt  produktiv men det hindrar inte hans nutida kollega Stourley Kracklite att i det närmaste vara besatt av hans verk. Denna idoldyrkan leder till Rom där Kracklite ska ansvara för en utställning över Boullée’ verk. Men Rom bekommer honom inte väl. Hans hustru blir mer och mer uppslukad av det italienska sällskapet av medarbetare vid utställningen och Kracklite själv får magsmärtor vilka långsamt gör honom fullständigt besatt i magar, sin egen och andras.

Peter Greenaway är inte för alla smaker. Han kan ofta välja olika teman som kan te sig närmast besynnerliga för filmskapande, såsom förruttnelse och symmetri i A Zed & Two Noughts, eller sagor och nummer i Drowned by Numbers, och sedan skapa en slags symfoni av teman med variationer. Allt presenterat med en närmast kalkylerad, lekfull uppfinningsrikedom och ett bedövande, ibland barockt, vackert bildspråk. Till och med inslag som många gånger är både grymma och bisarra behandlas på detta skaparglada sätt. Han älskar att parafrasera konst och skapa klurigheter men ändå tycker jag att man ska akta sig för att tolka saker i hans filmer alltför allegoriskt. Det har han antytt själv i sin första film Tecknarens kontrakt, som ställer frågan huruvida konstnären målar det han ser eller det han vet, vilket i förlängningen kan skapa en frågeställning huruvida åskådaren betraktar konstverket utifrån vad han/hon ser eller vet/tror sig se.

Jag ska erkänna att jag inte har sett alla Greenaways filmer ännu, men bland det halvdussinet jag hittills sett så får jag nog hålla Arkitektens mage som hans rakaste och mest okomplicerade. Här använder han sig av en konventionell berättelse, som börjar vid A och slutar vid Ö, om en man som långsamt bryts ned av sin oförmåga att acklimatisera sig och sin besatthet av dels Boullée, och dels sin egen förgänglighet, dvs sjukdom. Det är svårt att inte beröras av Kracklite som karaktär, på något sätt är han rörande, och det är också ovanligt för Greenaway att han gör någon så uppenbart ämnad för publikens identifikation och sympatier.

Brian Dennehy som spelar huvudrollen kan tyckas vara ett lite oväntat val. Han är en utpräglad TV-skådis som gör allt mellan himmel och jord, men hans porträtt av den mer och mer ömklige arkitekten är riktigt fint. Däremot är Chloe Webb ett odiskutabelt misstag. Jag får ofta känslan av att Greenaway inte ägnar sig så mycket åt personregi utan litar väldigt mycket på skådespelarna vilket ställer rätt höga krav på castingen och här har det gått snett. Hon verkar inte riktigt veta vad hon ska göra med sin karaktär och utvecklar höggradigt irriterande manér som kompensation.

Ett av skälen till att jag gillar Greenawayfilmer, även om det tar några tittningar innan man får lite rätsida på vad det egentligen är man har sett, är fotot. Sacha Vierny var cinematograf på nästan alla Greenaways filmer tills han dog, 2001, 81 år gammal och han har en stor del i resultatet. I den här filmen är det dock mindre framträdande. Viernys foto funkar hos Greenaway bäst i de sammanhang där historien får ett något fantastiskt drag och man jobbar med någon slags hyperrealistisk ljussättning, se till exempel Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare. Däremot blir det storslagna bildspråket nästan lite tråkigt när man gör en förhållandevis realistisk historia som denna. Och det understryks av scenografin som också är sedvanligt storslagen, här genom ett antal historiska romerska miljöer från olika tidsepoker. Men även denna understryker att en, för Greenaway, så pass vardaglig historia som denna blir väldigt stillastående i dessa miljöer.

Jag har läst recensioner av Greenaways filmer som i det närmaste verkar ha utvecklats till uppsatser, men jag håller med en dåres envishet fast vid vad jag uppfattar som filmarens egen programförklaring från Tecknarens kontrakt; att man inte ska läsa in för mycket i filmerna. Jag fascineras ofta av de bisarra, många gånger obehagliga, idéerna som han använder som grund för att utforska diverse estetiska principer. I allt detta gör mig Arkitektens mage besviken. Det här blir lite för mycket av en film som vem som helst skulle kunnat göra och där kommer Greenaway lite till korta. Han verkar som sagt inte vara någon större skådespelarinstruktör och i den här realistiska världen fungerar inte riktigt hans tablåuppställningar av utstuderat foto i häpnadsveckande miljöer. Jag saknar det överdrivna, det skruvade och det gåtfulla. Trots Dennehys fantastiska tolkning och de storslagna bilderna så blir det faktiskt på sina ställen lite konventionellt och tråkigt. Därmed inte sagt att det är dåligt men jag förväntar mig mer av Greenaway

Någon frågade mig om bilden i den här utgåvan och det ska sägas att den inte är särskilt upphetsande. Jag orkar inte gå inte på en massa detaljer men jag kan säga så mycket att kvalitén varierar gruvligt och i de värsta partierna ser det helt enkelt ut som när man spelade in program från TV3 på VHS för 20 år sedan.

About Maria Nystrom

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.