Arctic Blue

Man ska inte hymla med det uppenbara; den här filmen är bara intressant  på grund av Rutger Hauer. Det är inte ett namn som borgar för kvalitet. Snarare borgar det för en viss grad bortkastade timmar med dravel som Crossworlds. Men mannen är en unik konstnär, att hylla förutsättningslöst, vilket jag fått glädjen att göra genom att djupdyka i det här under-radarn-verket från 1993 på Netflix. Härmed varnas också, om du alltid närt en brinnande lust att se filmen, för att viktiga element i handlingen diskuteras.

Fall på knä för Rutger!

Kneel before Rutger!

 

Rutger själv kom, såvitt jag förstår, från Holländsk till Hollywoodsk karriär på 80-talet, ungefär samtidigt som regissören/samarbetspartnern Paul Verhoeven. Det är lite av en skamfläck att jag inte sett någon av deras äldre filmer ännu, vilket till dels beror på att jag inte tror att de kan ha toppat engelskspråkiga storverket Flesh+Blood innan Jennifer Jason Leighs väldigt kvinnliga assistans. Rutger har i alla fall själv presterat ett antal övriga amerikanska fullträffar, t.ex. Blade Runner. När han är som bäst framstår han alltid som att hans hjärna är lite snett fastskruvad, knivskarp och omisstagligen farlig.

Och på knäppfronten blir man väl inte direkt besviken av Alaska-thrillern Arctic Blue. Vår hjälte, som inleder filmen som skurk, levererar vansinniga flin med inspirerande inlevelse. Av oviktiga orsaker bråkar han med den lokala lagen och blir transporterad i ett flygplan, som han krashar, vilket leder till överlevnadsvandring, samarbete och avslutande showdown tillbaka i civilisationen. För ett fan av skådespelaren är det skönt att se att han verkar ha haft genuint kul när han ylade med vargarna, som i en smått till-snällad repris av paradrollen i Liftaren. Filmen Arctic Blue som sådan påminner för övrigt till viss del också om den fullständigt överlägsna, starkt rekommenderade På Gränsen med Anthony Hopkins och Bart the Bear i huvudrollerna.

Vår hjälte har även tid för civilsationens fördelar

Det finns även tid att utforska civilsationens fördelar.

 

Något att verkligen rekommendera i Arctic Blue är svårare att sätta fingret på. Förhoppningsvis kan man finna ett visst nöje i att sitta och filosofera, som jag, över vad som egentligen utgör en skurk. Vildmarken, där varje hjälpande hand räknas, är en utmärkt miljö för detta tema, och Rutger Hauer är nog en av de bästa tänkbara skådespelarna att utforska problematiken. Men manusförfattaren var nu uppenbarligen inte den bästa tänkbara. Karaktärer uppträder mystiskt och skiftar på oklara grunder lojalitet, vilket är belastande för ett fokus på konflikter. Och när herr Hauer mot slutet spontant, men väldigt episkt, kastar en gruvhacka igenom bröstkorgen på sin psykopatkompis, så släpper filmen sitt sista grepp om tyglar och logik, för att djupdyka i klichédialog och pussande. ”-This is where he belongs”, avslutar en mesig polisman med tungan i sin frus mun, medan de beundrar Rutger som skuttar fram i frihet längs forskanten likt en lössläppt bur-kanin.

Ett totalbetyg på filmen borde kanske hamna tydligt under medel, men fram till de sista 10 minuterna hade den verklig potential. Endast några få scener, några genomtänkta rader dialog, fattades för en solid B-film om konflikter och samhällsfrågor. Slutresultatet leder istället till det outsinliga filosoferandet över vad som egentligen utgör en bra film. En godkänd prestation i huvudrollen lyfter i alla fall den här ytterligare lite, enligt mig.

Men det finns betydligt bättre underhållning av samma skådespelare. Om man är fast på Netflix så kan man exempelvis se till att man först har sett den ny-galna Hobo With A Shotgun.

 

About Jonas Ostby

One comment

  1. Rikard Eriksson

    Tack så mycket för tipset Jonas! Den här måste jag se så fort jag bara kan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.