Aquaman

Det var många hjärtan som klappade lite extra när Jason Momoa introducerades som Aquaman för några år sen. DC hade äntligen hittat sin motsvarighet till Thor, den där karaktären som kvinnor och män kunde vara överens om var en riktig karlakarl med rejält hårsvall, ett hjärta av guld och en sexpack att tråna efter.

Aquamanhar alltid ansett lite som DC-universumets driftkucku. Den där Justice League-medlemmen som var lite mer värdelös än alla andra eftersom att han bara var kraftfull i havet. Självklart har DC ändrat hans image i serierna sen dess men det är tack vare filmediet som tönten Aquaman plötsligt blivit sexikonen Arthur.

Därför är det nästan lite synd att Warner inte utnyttjat superhjältens nyfunna sex-appeal. Visst får vi se Momoas svällande och väl-tatuerade nakna överkropp då och då men i överlag har man valt att inte blidka sina kvinnliga fans. Istället har man försökt presentera en karaktär som är lite enklare att sympatisera med än den rallarsvingande råbuse han upplevdes som i Justice League. Tyvärr misslyckas man ganska rejält. Inte på det sättet att det inte är lätt att heja på eller ha empati för Arthur, utan snarare för han är ganska platt och ointressant. 

Arthur (Jason Momoa) och hans halvbror kung Orm (Patrick Wilson)

Nästan alla i världen har samma problem. Prinsessan Mera (Amber Hard), Vulko (Willem Dafoe) och kung Orm (Patrick Wilson) är alla förhållandevis dimensionslösa karaktärer. Alla drivs av hämnd, ilska eller smider ränker. De som jag känner mest för i slutändan är Arthurs mor Atlanna (Nicole Kidman) och far (Temuera Morrison) samt piraten Manta, märkligt nog. Men absolut ingen undflyr det extremt ostiga manus och melodrama som rör och besudlar allt i den här filmen. Klichéer travas på varandra utan pardon och det framförs inte ens på Thors charmigt pompösa, stoiska och teatrala vis. 

Är det något jag hade velat ha mer av var det en djupdykning i Atlantis och havsfolkens mytologier och samhällsstruktur. Allt hamnar i skuggan av makthunger och ett stundande krig i hav och på land. Aquaman presenterar sin blöta värld med så mycket stolthet att det nästan är fjantigt. Regissör James Wan slänger undervattensvy efter undervattensvy in i ögonen på mig i hopp om att jag skall bli bländad och imponerad av dess storslagenhet. Det känns inte naturligt. Världen är bara en skimrande dekor att visa upp men används inte för väsentligt världsbyggande. Vissa till synes intressanta folkslag under ytan ges tyvärr alldeles för lite tid på duken i förmån till action, blodtörst och en saga som inte riktigt vet vad för berättelse den vill förtälja.

Aquaman lider tyvärr av ganska splittrat manus. Den är ingen ursprungshistoria men känner sig ändå manad att förklara Arthurs bakgrund. Det är inget fel i sig men samtidigt vill den berätta om sörjande söner, en jakt efter kungakronan, interna fejder, politik under havsytan och ett krig emot landborna. Det finns till och med ett insmuget miljöbudskap och moralkaka om hur människor behandlar sina hav med största respektlöshet genom nedskräpning. Varje fragment hade kunnat vara värdigt en egen berättelse men Wan vill göra för mycket i ett och samma treudds-svep. Då får vi inte heller glömma att Aquaman är en film som är nästan två och en halv timme lång.

Arthur (Jason Momoa) och prinsessan Mera (Amber Hard).

Den största ljusglimten såg jag två tredjedelar in i historien. Då förvandlades nämligen filmen till ett matinéäventyr av riktigt hög klass. Plötsligt var Indiana Jones-vibbarna oerhört starka när Arthur och Mera är på jakt efter en skatt som begravits av tidens tand. Denna skattjakt var solklart filmens höjdpunkt då det både bjöd på gravpussel och en vackert koreograferad jaktsekvens i en liten by vid havet. Ett praktexempel hur DC:s stil av koreografi och foto alltid slår Marvel på fingrarna när de gör sitt bästa, även om den är kraftigt stöpt i CGI.

Under denna period kände jag att Aquaman plötsligt kunde tagit sig en egen genre-identitet. Om framtida Aquaman-filmer hade haft denna matiné-känsla hade jag med glädje återvänt till Atlantis, och där har vi kommit fram till filmens största problem, nämligen att dess stora behov av CGI förstör inlevelsen.

Jag är inte den typen av filmtittare som tycker att filmskapare som sysslar med CGI framför praktiska effekter per automatik skall ställa sig i skamvrån. Mitt problem med Aquaman är den bokstavligt talat badar i CGI som både är undermålig och tillämpas fel. Inget ser märkligare ut än när människor blir datoranimerade dockor och framför de mest omänskliga av rörelser. Uncanney valley-syndromet slår mig hårt i ansiktet varje gång sånt sker. Man lyckades inte heller visa upp Willem Dafoes karaktär yngre form med övertygelse. Smink hade säkert räckt.

Filmen vill framhäva och framställa Atlantis som något spektakulärt men det ser inte övertygande eller levande ut, bara syntetiskt. Varje gång havet presenteras i skarpt ljus ser miljön för all del magisk ut men även fullkomligt konstgjord. Det är då jag mister inlevelsen. Å andra sidan finns det några stunder då miljön i högsta grad är konstgjord men ser trovärdig ut just på grund av ljussättningen. Det förefaller sig som så att en av filmens visuella höjdpunkter sker i en mörk vattengrav med dämpad belysning. Så fort Aquaman utspelar sig på land och i mörkare miljöer under havsytan ser mycket rentav spektakulärt ut.

Något som även överraskade från stund till stund var filmens soundtrack. Då och då sköljde det nämligen sköna syntheziser-toner över mig som fick mig att tänka tillbaka på filmer som Tron och Escape from New York. Tyvärr är det för lite av varan och alldeles för ofta bjuds man istället på mer klassiska pompösa orkesterharmonier istället. Återigen tar filmen inte chansen att snitsla fram sig en egen identitet, vilket verkar vara Aquamans övergripande problem. Den har potential att verkligen sticka ut men vågar inte, eller hålls tillbaka.

Yahya Abdul-Mateen II som Manta.

För en vecka sen såg jag och skrev om Mortal Engines, en film jag hyllade för sitt fenomenala världsbyggande. Det var ett universum jag ville dyka ner i fortsättningsvis medan jag på min höjd kan tänka mig att doppa tårna i Atlantis på nytt då undervattenriket och dess invånare aldrig fick vara mer än dekor och rekvisita. 

Det faktum att DC lyckats transformera, den tidigare förlöjligade, superhjälten för en masspublik är en bedrift i sig som förtjänar sitt beröm men man måste också bjuda på en film som är lite mer än konstgjorda fyrverkerier. Aquaman är en lika ostig som fantasirik actioneskapad som är värd att uppleva men som tyvärr inte alltid övertygar mig om prakten i havets djup, så tillvidare föredrar jag hålla mig på torra land och hoppas Arthur gör detsamma i nästa DC-historia.

Aquaman har svensk biopremiär den 14 december.

Det var många hjärtan som klappade lite extra när Jason Momoa introducerades som Aquaman för några år sen. DC hade äntligen hittat sin motsvarighet till Thor, den där karaktären som kvinnor och män kunde vara överens om var en riktig karlakarl med rejält hårsvall, ett hjärta av guld och en sexpack att tråna efter. Aquamanhar alltid ansett lite som DC-universumets driftkucku. Den där Justice League-medlemmen som var lite mer värdelös än alla andra eftersom att han bara var kraftfull i havet. Självklart har DC ändrat hans image i serierna sen dess men det är tack vare filmediet som tönten Aquaman…

Review Overview

Betyg

50

About Alexander Cederholm

Alexander Cederholm
37-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt popkulturkritik. Spelens och filmens världar eggar fantasin och motiverar en aldrig sinande ström av ord och tankar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com