Anton Bjurvald rekommenderar tio filmer

I den pågående serien om våra tio bästa filmer har jag tagit en liten fegis och gör istället så att jag rekommenderar tio filmer som jag helhjärtat står bakom och sätter dem i kronologisk ordning istället för att ranka dem.

Främlingar på tåg (Strangers on a Train)  1951
En av Alfies rullar som ligger liksom i mellanregistret rent uppmärksamhetsmässigt. Borde enligt mig inneha en plats på allas filmhyllor enbart för den dynamiska och uttrycksfulla musiken signerad Dimitri Tiomkin. Jag är helt övertygad om att filmens sista tredjedel kan enbart ”höras” utan att något av spänningen skulle försvinna. Extra plus för filmhistoriens mest spännande tennismatch, där själva slutresultatet är helt ointressant. Gjordes om ett knappt halvsekel senare som Släng morsan av tåget, med Danny Devito som regissör med Billy Crystal som hans medspelare.

I Hetaste Laget (Some like it Hot)  1959
Jack Lemmon och Tony Curtis som halvt misslyckade knegarmusiker som bevittnar ett maffiamord och måste fly staden. Lösningen blir att klä ut sig i kjoltyg och fly till sydligare breddgrader med ett storband bestående av fagra damer med Marilyn Monroes karaktär Sugar i huvudrollen. Queerteoretikerns favoritrulle som dessutom fortfarande är både gapflabbsrolig och mysigt charmig, mycket tack vare den närmast självlysande karisman hos de tre huvudrollsinnehavarna och det rappa manuset.

Butch Cassidy and the Sundance Kid  1969
Paul Newman och Robert Redford, stjärnor av den kalibern görs nästan inte längre. Möjligtvis finns det en liknande kombination av karisma, coolhet och självdistans i paret Clooney-Pitt. Hur som helst utgjorde Redford och Newman ett oförglömligt radarpar i övergången mellan 60- och 70-tal och jag skulle vilja påstå att deras respektive karriärer och den självironiska western nådde sin kulmen med Butch Cassidy and the Sundance Kid. Visserligen njuter jag av Blåsningen från 1973, men den filmen är inte alls lika avhängd av deras vänskap som denna. Har också en av filmhistoriens bästa skurkar trots att han i princip inte har några repliker och bara syns på avstånd. Redford döpte en liten independent-festival efter filmen som nu måste anses som en av världens största.

Lumparkompisar (Stripes)  1981
Precis som man genom att ange X, Y och Z-koordinater kan bestämma en position i ett tredimensionellt rum går det att avgöra om och vilken slags humor en person har genom att fråga om huruvida personen uppskattar tre olika komedier. För mig har Stripes alltid varit riktmärket för den typ av humor som i lite mer städade sammanhang får folk att tveksamt lyfta ett eller ett par ögonbryn. Det är INTE Bill Murrays, Harold Ramis eller John Candys bästa insatser men den innehåller några av de bästa skämten i kategorin ”sofistikerad under bältet”.

Big Trouble in Little China  1986
John Carpenters actionfantasykomedi från mitten av 80-talet har allt. Kurt Russels osvikliga charm och dumdristiga övertro på sin egen förmåga, Kim Catralls närmast parodiskt uppnosiga journalist och kampsportsgäng som går att skilja från varandra genom färgen på deras bandanas. Favoritscenen är när Russel och hans vänner dricker ”magisk dryck” för att bli starkare och en av de repliklösa kineserna försöker sig på lite improviserat skådespel. Dessutom praktiska effekter, legendariska repliker och ett fullkomligt oslagbart soundtrack.

Hard Boiled  1992
Jag tänker inte ens försöka mig på att förklara mina känslor kring John Woo. Det blir för mycket högtravande analyser, hysteriska kärleksförklaringar och sakta gungande fram och tillbaka i ett mörkt hörn för att det ska vara givande. Det jag kan säga är att Hard Boiled var den första gången som jag som snorglin/tonåring formulerade ord som ”våldsbalett” och ”actionkoreografi”. Något jag med illamåendeframkallande självsäkerhet sysslade med långt in på 2000-talet. Oavsett mina tidigare pretentioner är filmen fortfarande lika delikat som ett ägg hårdkokt i barnurin.

12 edsvurna män (12 Angry Men)  1997
Sidney Lumets mästerverk har gjorts med gott resultat som TV-film både innan och efter den här produktionen. Men det är ändå denna version som för mig är kammarspelens kammarspel. Henry Fondas envetenhet (i 1957 års version) för att få en ilsken jury att åsidosätta sina egna personliga åsikter och ge en anklagad en rättvis bedömning är magisk, men det är framför allt hur historien är uppbyggd som en fullkomlig orgie i små dialogdueller och replikväxlingar som får håret att resa sig. Trots detta är det TV-filmen från 1997 som jag rekommenderar om man av någon outgrundlig anledning bara kan se en version. Anledningen är rollsättningen som toppar originalet. Smaka på George C. Scott, James Gandolfini, Tony Danza, William Petersen, Ossie Davis, Hume Cronyn, Courtney B. Vance, Armin Mueller-Stahl, Mykelti Williamson, Edward James Olmos, Dorian Harewood, och grädden på moset, en Jack Lemmon i en av sitt livs starkaste insatser.

Tokyo Godfathers  2003
Animationens bidrag till den här listan. Hädangångne Satoshi Kons mästerliga julfilm om tre uteliggare som hittar ett spädbarn i en container utanför ett sjukhus i Tokyo levererar både varm glöggkänsla i magen och stenhård spark på valnötterna när man minst anar det. Bästa scenen är när en man ska försöka fixa sin bil och glömmer att lägga i handbromsen innan han lägger sig under karossen och sedan långsamt men obönhörligt kläms under bilen med viftande armar och oemotståndligt roligt minspel. Svart humor när den är som allra bäst.

Open Range  2003
Timing och tempo är två ledord när det gäller att göra riktigt bra film. I Kevin Costners långsamt vackra western är det just skiftningarna i tempo och andingspauserna mellan våldet som gör den extra njutbar. Precis som i så mycket annat ligger det geniala i små detaljer, som en tunn porslinskopp hållen i klumpiga arbetarhänder eller dyr choklad som smälter innan man hunnit smaka på den. Robert Duvall och Costner spelar två kofösare som egentligen inte är överdrivet sympatiska, eller otrevliga. De bara är. Och det räcker alldeles väl. Precis som Open Range.

Shaun of the Dead  2004
Det enda ”skräck”-bidraget till min lista är en komedi. Det är av två skäl. Dels är firma Pegg-Frost-Wrights film den kanske mest varma kärleksförklaringen till ”levande döda”-genren som gjorts, dels är jag en riktig mespropp när det gäller skräckfilmer. Om jag kan undvika skräckfilmer så gör jag det helt enkelt. Jag nedvärderar inte genren alls, den har tveklöst en plats i filmhistorien. Jag håller mig bara på behagligt avstånd. Rekommendationen skulle nästan lika gärna kunna gälla Hot Fuzz, som med samma kärlek parodierar den engelska ”sömning by har oväntat många mordoffer”-deckaren som rönt stora framgångar på våra breddgrader. Men Shaun of the Dead är något vassare filad, roligare skriven och har ett slut som är svårt att toppa.

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald
Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com