Anna Karenina

En film som lockar fram en stark längtan efter den ryska revolutionen och fantasier om att Lenin ska storma fram ur kulisserna och sätta samtliga medverkande i fångläger så att eländet bara kan ta slut någon gång.

kinopoisk.ru

Det stormar bland sociteten i 1800-talets Ryssland, vilket innebär att någon gift person har en inte så hemlig kärleksaffär, och det är precis vad titelkaraktären Anna Karenina (Keira Kneightley – A Dangerous Method, Never Let Me Go) har med den noble gentlemannen Vronsky (Aaron Taylor-Johnson – SavagesKick-Ass). Hemma sitter hennes högt upsatta träbock till man Alexej Karenin (Jude Law – Sherlock Holmes: A Game of Shadows, Contagion) och känner sig bedragen, samtidigt som det knorras allt mer i de fina kretsarna. Runt detta triangeldrama kretsar en rad andra karaktärer med egna bekymmer, allt baserat på Leo Tolstoys klassiska roman med samma namn.

Anna Karenina

Anna Karenina serveras vi 2012 års mest skitnödiga berättarstil, utan tvekan. Regissören Joe Wright som rönt vissa framgångar med Pride and Prejudice, Atonement och nu senast Hanna, vill antagligen skapa något unikt. Filmen presenteras nämligen delvis på en slags stimmig teaterscen, där man oblygt låter alla kulisser, rep och sidoentréer synas samtidigt som den i lika stor utsträckning utspelas i vad som ska föreställa vara verkliga miljöer. Redan vid inledningen där en karaktär blixtsnabbt rakas för att sedan utsättas för en brysk ansiktsmassage rynkar jag bekymrat på pannan. Och det dundrar bara vidare med spektakulära scenerier och statister som rör sig synkroniserat samtidigt som musiken pumpar på som i en burlesk musikal, fast utan sångnummer. Stundtals känns det som om en dement Baz Luhrmann fått för sig att göra en remake på en Luchino Visconti-film, stundtals som att en övertrött femåring försöker återberätta en Tolstoypjäs med Barbiedockor i ett groteskt påkostat dockskåp.

Anna Karenina

Iscensättandet är en hopplöst dålig idé, men det är inte bara där som bristerna ligger. Wright misslyckas dessutom fullständigt med att hålla ihop en spretig berättelse, som irrar omkring planlöst utan att hitta något att slå rot i. De många karaktärerna är undermåligt etablerade och det tar alldeles för lång tid att lyckas få grepp om hur de förhåller sig till varandra. Istället blir de bara en samling pappkartonger i dyra kostymer som osäkert puttas runt för att haspla ur sig romatiskt tomprat till varandra. Det finns inget djup, inga nyanser, ingen känslomässig intelligens, utan berättelsen och relationerna mellan karaktärerna reduceras till någon slags såpopera fullt jämförbar med The Days of Our Lives eller Vita lögner. Dessutom är det rörigt och i total avsaknad av dramaturgiskt flyt. Som jag förstått det innehåller den litterära förlagan mängder med filosofiska, moraliska och politiska funderingar, men dessa har Wright tillsammans med manusförfattaren Tom Stoppard effektivt sanerat bort.

Anna Karenina 04

Hur illa det än är med det mesta finns det trots allt några små ljusglimtar, och dessa har uteslutande med skådespelarinsatserna att göra. Jag har tidigare knorrat lite över Keira Knightley, men nu tycker jag det är lite häftigt hur hon nischar in sig på att göra kostymdraman och ofta gör det ganska bra. Nu är detta inte någon av hennes största stunder, men hon har tillräcklig talang för att fungera i huvudrollen. Starkast intryck gör nog ändå lite oväntat Jude Law i rollen som hennes make. Timid, tystlåten och korrekt, med ett högt hårfäste som dessutom klär honom, gör han sin karaktär till en riktig människa. Nämnas bör även svenska Alicia Vikander (A Royal Affair) i en mindre roll, som visar att hon är redo för än större utmaningar framöver och även Domhnall Gleeson (Dredd 3D, Shadow Dancer) med sitt lite skeva uttryck. Tyvärr kämpar de allihop i en plågsam motvind, men utan deras genomgående starka insatser hade Anna Karenina kollapsat fullständigt och för evigt blivit ihågkommen som en episk kalkon. Nu är den bara riktigt dålig. Jag satt istället och längtade efter en knastertorr BBC-miniserie i sex delar, eller egentligen vad som helst som inte är detta.

Sedan tidigare finns filmen recenserad av Alexander Bing när den gick på bio. Denna betydligt snällare recension hittar ni här.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

3 comments

  1. Rikard Eriksson

    ”…övertrött femåring försöker återberätta en Tolstoypjäs med Barbiedockor i ett groteskt påkostat dockskåp.”

    Hahaha! Angående omdömet är jag mer på Alex sida dock.

  2. Jag brukar inte ha något emot kostymfilmer, jag gillar till och med många av dem, men den här var för mig väldigt intetsägande och seg. Jag orkade inte titta klart. : /

  3. Erik Nyström

    Hade det inte varit för att jag skulle recensera den hade jag nog slagit av efter ca 15 minuter.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.