And Then We Danced

Guldbaggegalan har aldrig varit speciellt relevant att snegla mot när det kommer till att betrakta kvalitet hos filmer. Under åren som den där gyllene skalbaggen delats ut har bland annat Förortsungar vunnit för bästa svenska film 2007, en bottennotering som saknar motstycke. Galan har dock i och med detta utvecklats till en tydlig kompass på hur svensk filmindustri mår sett till det filmår som ska prisas. 2019 kändes som ett ganska skralt svenskt filmår som främst präglades av kommersiella publiktårtor som Britt Marie var här och En del av mitt hjärta, men några intressanta titlar lyckades det dock produceras även detta år. En av dessa var Levan Akins georgisk-språkiga film And Then We Danced som bland annat uppmärksammades och hyllades under filmfestivalen i Cannes. Jag var därför inför denna film fylld av förväntan då det än en gång skulle tas tempen på svensk filmindustris välmående.

Merab är en något eljest ung man som lever tillsammans med sin mor, farmor och mer extroverta men mindre framgångsrika bror i en lägenhet i den georgiska huvudstaden Tbilisi. Merabs vardag går nästan enbart ut på att träna i det lokala danskompaniet som han och hans bror tillhör samt pressa sig själv till att nå nya höjder inom sitt dansande. Hans stora dröm har sedan barnsben varit att bli en del av den nationella ensambeln men för att nå dit krävs en väldigt hög kvalitet. Dansen som lärs ut är klassisk georgisk folkdans som mer än något annat handlar om att fånga den georgiska folksjälen. Danskompaniets tyranniske lärare lägger stor vikt i att männen som dansar ska framstå som tunga och maskulina medans kvinnorna ska vara oskuldsfulla och lätta, några få vågar fnissa åt påståendet men den som i praktiken inte lyder hamnar snabbt i trubbel, det är ingen svår vetenskap, det fulaste man kan vara här är normbrytande. En dag har en av männen i dansgruppen sagt upp sig, anledningen är oklar men det spekuleras friskt kring orsaken i de olika omklädningsrummen. Detta gör dock att danskompaniet behöver en ersättare, och det dröjer inte länge innan denne är på plats.

Merab (höger) och Irakli (vänster) i danskompaniet.

Ersättaren är en ung man vid namn Irakli som framstår som något mognare än vad de andra männen gör. Han bär örhänge utan att bry sig om vad den konservativa dansläraren tycker och han har en allmänt mer vuxen mentalitet. Merab blir direkt nyfiken på denna Irakli och de börjar genast att utbyta blickar med varandra. Dagen därpå möts de igen i danskompaniets lokaler, denna gång är de bara dem där och tränar. Irakli berättar för Merab att han utövar ett danssteg felaktigt, han visar honom sedan väldigt fysiskt hur det ska genomföras. När de tränat klart och Irakli gått in för att duscha tar Merab tillfället i akt att dofta på hans t-shirt, för att känna den där närheten som han ständigt strävar efter. Merab förstår att han har blivit förälskad och detta i en annan man.

Merab är dock redan i en relation med en kvinna som förövrigt även hon är medlem i danskompaniet. Dem umgås näst intill hela tiden om de inte danser eller om inte Merab jobbar som servitör på det sunkiga hak där han lyckats få sig ett jobb. Merabs konflikt när det kommer till Irakli handlar alltså inte endast om yttre faktorer som om vad samhället kommer tycka om han kommer ut som homosexuell utan det handlar även om den inre kamp som råder inom Merab, om det är värt att uppoffra allting för att följa sitt hjärta eller om han bara borde fortsätta livet som det alltid varit. Homosexuell är ju inget som man bör vara i detta samhälle, det är ju fel och det vet Merab om sedan ung ålder.

Jag vill egentligen inte gå in speciellt mycket djupare på handlingen i denna film då det vore att beröva er på en emotionell berg och dalbana. Liknelsen till Call me by your name vill jag helst slippa behöva dra men jag blir ändå illa tvungen då de båda väcker till liv samma känslor inom mig. De handlar egentligen om ganska olika saker. I Call me by your name är ju kärleken i det allmänna ögat accepterad, det är den inte i And Then We Danced och fokuset är där av olika. Call me by your name handlar mer om individens kärlekskamp medans And Then We Danced lägger stor tyngd i kollektivet och normers påverkan på förälskelse. En stor sak har de dock gemensamt och det är mötet mellan den oerfarne homosexualiteten och den erfarne. Irakli har i denna film en liknande roll som Oliver (Armie Hammer) i Call me by your name, det vill säga en mognare man som omfamnat sin läggning som kommer på temporärt besök till en yngre och mer orutinerad man men som med tiden väcker något hos den andre som sedan aldrig lämnar den.

Efter att denna film hade haft premiär i Georgien bemöttes den av massvis med hat bland biobesökare som hävdade att homosexualitet är onaturligt och fel. Den reaktionen blev i sin tur ett stort tummen upp till denna film, för bara anledningen att folk blir så pass upprörda över den är en enormt viktig anledning till att den behöver finnas. Konservativa traditioner med syner på hur ett äktenskap ska se ut har för länge styrt för många och det är precis den hårda kamp som Levan Akin tar upp i denna film.

And Then We Danced är en magnifikt välbalanserad kärlekshistoria som på ett träffsäkert sätt fångar förälskelsens magi och smärta. Den gör ont att titta på men är också helt förtrollande. Jag kan bara konstatera efter att ha sett denna att Sveriges filmår 2019 kanske inte var så pjåkigt trots allt. And Then We Danced rullar fortfarande på biografer runt om i landet och finns dessutom på DVD, BluRay samt på diverse hyrtjänster online.

Guldbaggegalan har aldrig varit speciellt relevant att snegla mot när det kommer till att betrakta kvalitet hos filmer. Under åren som den där gyllene skalbaggen delats ut har bland annat Förortsungar vunnit för bästa svenska film 2007, en bottennotering som saknar motstycke. Galan har dock i och med detta utvecklats till en tydlig kompass på hur svensk filmindustri mår sett till det filmår som ska prisas. 2019 kändes som ett ganska skralt svenskt filmår som främst präglades av kommersiella publiktårtor som Britt Marie var här och En del av mitt hjärta, men några intressanta titlar lyckades det dock produceras även…

Review Overview

Betyg

80

About Svante Håkansson

Jag är en 16-årig kille från Sala med lätt besatthet för alla film-boxar signerade Artificial Eye eller Criterion. Mitt största nöje på fritiden är att springa mellan biografer när det är filmfestival och att försöka se så många oscarsnominerade filmer som bara går.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.