Amour

Flerfaldigt prisbelönad film från Michael Haneke som griper tag.

Georges (Jean-Louis Trintignant) och Anne (Emmanuelle Riva) är ett kultiverat par i åttioårsåldern som tillsammans för en lugn och stillsam tillvaro på ålderns höst. En morgon vid frukostbordet blir Anne plötsligt okontaktbar. Hon varken hör eller ser Georges och när hon lika plötsligt vaknar upp är hon fullständigt omedveten om vad som skett. Efter ett läkarbesök visar det sig att Anne drabbats av en stroke och en misslyckad operation lämnar henne med en partiell förlamning. Anne vägrar att läggas in på sjukhus och istället tar Georges på sig uppgiften att sköta om sin hustru, väl medveten om att deras tid tillsammans sakta går mot sitt slut.

Även om jag endast har sett ett fåtal av Hanekes tidigare filmer så känner jag genast igen bildspråket och atmosfären i hans verk. Amour visar upp en estetisk stramhet, företrädelsevis filmad i långa tagningar med en statisk kamera. I stort sett hela filmen utspelar sig i Georges och Annes lägenhet som blir allt mer klaustrofobisk under filmens gång. Ibland försvinner karaktärerna ur bild, men deras röster kan fortfarande höras genom våningen. Tystnaden får i övrigt stort spelrum och traditionell filmmusik saknas helt. Istället använder sig Haneke av en diegetisk ljudbild och de toner vi får höra ljuder från en flygel eller strömmar genom lägenhetens stereoanläggning.

Händelseförloppet förs framåt i ett makligt tempo där till synes triviala scener säkerligen kan medföra att många uppfattar filmen som långdragen och händelselös. Samtidigt är det just dessa små nedslag i vardagen som skänker filmen realism och trovärdighet. Skådespeleriet är förstklassigt och det är framförallt Emmanuelle Riveras skildring av Anne som griper tag i mig. Sjukdomsförlopp som skildras på film tenderar ofta att överdramatiseras men Rivera levererar en rollprestation som känns oerhört genuin och övertygelsen om att det är en sjuk kvinna jag ser är total. Intet ont om Jennifer Lawrence, men Rivera hade varit en än mer välförtjänt mottagare av Oscarsstatyetten för bästa kvinnliga huvudroll.

Amour är en kompromisslöst ärlig – till den grad att ibland vara grym – film om kärlek, värdighet och att iaktta hur en älskad gradvis förlorar sitt grepp om livet. Haneke är känd för våldsamma scener och kontroversiella bilder, men Amour är annorlunda. Trots några verkligt hjärtskärande sekvenser där Haneke pekar kameran mot Anne och visar hennes lidande, har han inte för avsikt att chockera. Syftet är snarare att förmedla känslan av det oundvikliga som nästan alla av oss kommer att konfrontera någon gång under livet. Detta görs med en stor respekt och vänlighet, men paradoxalt nog utgör själva ämnet även filmens enda egentliga svaghet.

Då många av oss har upplevt, eller kommer att uppleva, en situation där en närstående sakta lämnar oss, ställer jag mig aningen frågande till om en film som Amour verkligen behövs. Filmen genomsyras av smärta och tragik, och vid flera tillfällen dök personliga erfarenheter och minnesbilder åter upp till ytan hos mig. Samtidigt är Amour på många sätt en vacker och ömsint film som visar det starka band som kan uppstå mellan två människor och i allt elände finns det en påtaglig värme i Georges kärlek och orubbliga lojalitet till sin hustru.

About Alexander Bing

One comment

  1. Jag tror att filmer som visar något vi kan få uppleva, har upplevt, upplever just nu, är viktiga. Både för att vi själva ska förstå innebörden av olika situationer och för att de lär oss ödmjukhet.

    Tack för en välskriven text.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.