Alita: Battle Angel

Låt oss inleda med att mota ut elefanten med de stora freaky manga-ögonen ur rummet. Jag har sen första trailern haft väldigt svårt för Alitas enorma tallriks-ögon. De skapar nästan en obehagskänsla med tanke på hur mycket hon vinglar i omkring uncanney valley med sitt artificiella utseende. 

Nu råkar ju Alita vara en cyborg så hon skall inte vara en människa men då hjälper det inte direkt att filmen upprepande gånger påminner oss om hur mänsklig hon skall vara jämfört med så många andra nere i skrotstaden. Utan sina jätteögon kanske hon är ett tekniskt underverk men det är svårt att avgöra för Alita känns genom hela filmen som en docka. Det finns så många kritiker och filmälskare som är snabba att kritisera när vi återupplivar eller föryngrar gamla skådespelare med modern teknik men om vi nu stör oss på såna processer, hur kan Alita komma undan med sin i högsta grad onaturliga look?

Trots bamseögon och plastig design hade jag lovat mig själv att ge filmen en ärlig chans. Jag vill aldrig att en film skall vara dålig. Jag får ingen glädje av att utropa att jag hade rätt första stunden jag såg en trailer. Tyvärr är problemen med Alita: Battle Angel betydligt mer djupt rotade än det som syns på ytan.

Vi kan dock börja med de mer positiva aspekterna som är de rent tekniska. Filmen ståtar med en hel del kreativa cyborg-designer och vapen. Den återkommande Grewishka som är ett frankenssteins monster-bygge i Hulk-skepnad är en respektingivande gestalt och sen har vi en jetmotordriven hammare samt robothundar som tillhör några av filmens genuint tuffa ideér och resultat.

Det här är också en actionrulle men även om saker är tekniskt imponerande är det få saker i kamera- och stridskoreografin som känns fräscht. Jag har i överlag sett den här typen av action tidigare. Ingen scen wow:ade mig på riktigt. Och det känner jag bör vara minimumkravet i den här typen av film. Dessutom är filmen ganska våldsam fast samtidigt restriktiv, och det är på gränsen till frustrerande. Det känns som den vill vara rå och brutal men hålls tillbaka av den eftertraktade PG-13-stämpeln.

En plats där en hel del action och våld äger rum är på de så kallade motorboll-arenorna, denna världs framtidssport, som liksom all dystopisk framtidssport är skoningslös och dödlig. Vi har sett denna typ av framtidssport-scenarion tidigare och motorboll-kamperna upplevde jag också som snygg men oinspirerad action. Jag vet inte vad det är. Det bara känns som filmen i överlag presenterar action ett oinspirerat vis.

Vad jag även sett förut är hur kreti och pleti lever i kåkstäder på land medan den rika eliten häckar uppe i en stad i himmelen. Jag känner att jag sett allt detta tidigare i både film och spel. Problemet är väl att källmaterialet i sig självt är nästan 30 år gammalt och att den här typen av cyberpunk-berättelser en gång kändes fräscha, men inte längre. Vi har sett allt detta förr. Filmer som på sistone haft dessa koncept är Mortal Engines, Ready Player One och spelet Gravity Rush 2. Det är inget fel att vilja berätta dessa historier om sociala orättvisor mellan fattig och rik men det behöver finnas någon originalitet här någonstans. Problemet är att Alita: Battle Angels värld är ganska tråkig jämfört med mycket annat jag sett.

Tyvärr agerar filmen även som ett omättligt sjunkhål för riktigt framstående skådespelare som Jennifer Connelly och Mahershala Ali. De två kommer aldrig till sin rätt eller får nog med bildtid för att växa. Jag tenderar gilla Christoph Walts i det mesta han gör, och här gör han väl en okej prestation i sitt försök att vara en god “far” åt Alita. Tyvärr måste han utstå Alitas tonårsutbrott, som jag förövrigt upplever som krystade och på gränsen till absurda med tanke på vad hon ber om. Det är ganska ögonbryns-höjande önskemål och Walts karaktär Dyson agerar helt riktigt enligt mig. Alla föräldrar vill sina barn väl och att de är säkra, men inte ens filmen tycker att Dysons välvilja skall belönas då Alita som den bångstyriga illbatting hon är i slutändan får precis som hon vill.

Något annat Alita också får är kärleksfnatt. Hon förälskar sig i träiga slätstrukna Hugo som är spelad av Keean Jonson. Denna karaktär bidrar det styltiga narrativet och en hemsk och inte alls övertygande kärlekshistoria. Det finns rentav en scen mellan de två som är så “cringe” att jag ville bosätta mig nere i min tröja. Jag vet inte om tanken var att det skulle vara ett romantiskt proklamerande eller humor, men för mig föll det platt och upplevdes som på gränsen till obehagligt.

Alita är faktiskt det enskilt största problemet med den här filmen. Jag har allmänt svårt att sympatisera med henne. Hon är oroväckande impulsiv, och om det är tänkt att verka charmigt så upplever jag det personligen som ansvarslöst och egoistiskt. Och framförallt har jag svårt för hennes blodtörst. Jag tycker inte hon är en cool stark cyborg-kvinna utan på gränsen till en mordlystet monster som agerar på instinkt. Hon har dessutom minnesförlust om sin bakgrund som selektivt och ganska klumpigt nystas upp. Det är inte elegant utan oftast väldigt abrupt och skriver tittaren på näsan rejält.

Ett stort problem med att försöka återberätta en mangaserie i filmform är att saker känns stressat. Battle Angel Alita-mangan består av nio volymer och här har man försökt klämma ihop fyra av dem till en film. Mot mitten av filmen känns det som saker accelererar tempomässigt och händelser som sker mot slutet som jag förmodar skall ha en emotionell effekt lämnar mig tom och nästan irriterad. Karaktärer dör men jag bryr mig inte. Dels för filmen aldrig fick tid att etablera dem och dels för hur klumpigt skrivna de är. Det finns en scen som känns så bortkastad bara för den är en del av ett större narrativ, som säkert kunde blivit starkare i en senare film, för ja, Robert Rodríguez och James Cameron vill göra fler filmer, och det gör att Alita: Battle Angel slutar abrupt och väldigt otillfredställande. Och när jag sitter i biomörkret medan ljussen tänds igen undrar jag för mig själv om jag faktiskt vill se en uppföljare, och då känns denna uppföljaroptimism från regissören något som istället förstör den enskilda helheten.

När jag skriver texter försöker jag hitta ett tema, en röd tråd eller en intressant detalj jag kan haka fast i för att få ihop en schyst text. Alita väcker inga sådana känslor eller tankar, och bara det är illavarslande. Om jag inte har något att säga kommer det bara bli en berättelse om summan av alla delarna. Och Alita misslyckas inte bara med att roa mig utan den misslyckas dessutom att inspirera mig. Och det är vad vi till slut har, en oinspirerad mellanmjöks-sci fi utan större budskap eller flärd som i sin tur får en oinspirerad mellansmjölks-recension utan större budskap eller flärd.

Låt oss inleda med att mota ut elefanten med de stora freaky manga-ögonen ur rummet. Jag har sen första trailern haft väldigt svårt för Alitas enorma tallriks-ögon. De skapar nästan en obehagskänsla med tanke på hur mycket hon vinglar i omkring uncanney valley med sitt artificiella utseende.  Nu råkar ju Alita vara en cyborg så hon skall inte vara en människa men då hjälper det inte direkt att filmen upprepande gånger påminner oss om hur mänsklig hon skall vara jämfört med så många andra nere i skrotstaden. Utan sina jätteögon kanske hon är ett tekniskt underverk men det är svårt…

Review Overview

Betyg

40

About Alexander Cederholm

Alexander Cederholm
37-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt popkulturkritik. Spelens och filmens världar eggar fantasin och motiverar en aldrig sinande ström av ord och tankar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com