Alien: En topplista

När jag var liten förbjöd min mamma mig från att se Alien. Jag kunde inte riktigt göra något åt att jag var lillasyster i familjen och minsting-stämpeln tycktes följa mig trots att jag blev äldre. Filmen blev på något vis synonymt med ”otroligt läskigt” så jag undvek hellre filmserien än att ge den en chans att ge mig ärr för livet. Därmed blev Alien aldrig tillgängligt för mig och det var aldrig något jag växte upp med. Nu när jag har fyllt 33, lika gammal som min mor var när hon skyddade sina barn från rymdmonster, bestämde jag mig för att det äntligen var dags.

Nyligen fick jag chansen att sätta klorna i en riktigt fin steelbook med samtliga sex filmer på blu-ray. På framsidans vackra, metallic-blå och silvriga yttre kan man se olika framträdande Xenomorphs, från ägg till fullvuxen människoförgörare. Enligt mig en av de finaste samlingsomslagen som finns!

Tillsammans med min pojkvän inledde vi en fem dagar lång rymdresa då vi betade av filmerna, en efter en. Med anledningen av att jag nu har sett Alien-filmerna tänkte jag att det kunde vara på sin plats att försöka sammanfatta de intryck filmserien gav mig under veckan genom en behändig lista över saker som jag tycker utmärker serien på bästa sätt.

1. Den bästa Xenomorphen
Ett av de mest ikoniska monstren genom tiderna är just Xenomorphen, designad av H.R Giger. Det finns otal scener med Xenomorphen i fokus som gått till filmhistoriens mest minnesvärda som till exempel i Alien 3 då huvudkaraktären Ripley har denna otäcking flåsandes läskigt nära ansiktet. Formgivningen på dessa utomjordingar är genom filmerna snarlika med sina avlånga huvuden som nästan alltid saknar ögon. Men faktumet att monstret i första filmen var fullkomligt människostyrt och ickeanimerat vilket helt klart ger stilpoäng. Jag kommer också alltid att förknippa denna besten med serien som helhet och det räcker för mig för att tilldela guldmedaljen i kategorin.


2. Den bästa miljön
Islands breda vidder tar alltid andan ur mig när det visas på film. Landet presenterades särskilt bra i fågelperspektiv i The Secret Life of Walter Mitty. Prometheus tar också vara på detta och vi kan se nästan surrealistiska vyer från ett av världens vackraste länder i introt av filmen. Snarlikt känns det i Alien: Covenant med samma färgschema och känsla av ödslig tomhet. För att kora en vinnare så vill jag även ta upp skeppen där människorna spenderar en stor del av sina (korta) liv och då vinner Prometheus då blodstänken och kaoset som eskalerar skapar bästa och läskigaste miljön.

3. Den bästa birollen
Någon av de första och kanske enda birollerna som jag faktiskt bryr mig om är den som faller offer först i Alien 3, nämligen Clemens (Charles Dance). Han är en empatisk doktor som fattar tycke för Ripley och jag förstår varför hon gillar honom också. Men eftersom karaktärsutveckling är strikt förbjudet i Alien så straffas han direkt efter sin backstory med dödens kyss. Farväl, Clemens.

4. Den bästa birollen
De flesta androiderna i Alien-serien är inte där för att göra livet bättre för de rymdfarande människorna. Om de inte arbetar för det lömska företaget Weyland-Yutani är det fullkomligt själviska motiv som ligger bakom deras handlingar. Undantag finns, bland annat Call och Walter. Call från Alien: Resurection uppfattar jag som problematiskt naiv och Walter från Alien: Covenant är med lite för lite för att jag ska ha någon vidare uppfattning av honom. Men den första goda androiden vi får lära känna är Bishop som vi kan se i Aliens. Han är en mild och förstående robot som spelas av Lance Henriksen. När Ripley är helt säker på att Bishop lurar henne så bevisar han konstant motsatsen. Heja Bishop!


5. Det bästa mänskliga hotet
Weyland-Yutani är ett gäng krigstokiga girigbukar och ett konstant hot i människoskepnad, en konstrast till de mer omedelbart hotfulla, dreglande rymdmonstren. I den första filmen tycker jag att de framtställs som allra läskigast, en tyst skärm som endast skickar korta meddelanden, eller snarare ordrar, som strider mot säkerheten för Ripley och hennes besättning. Känslan av kontroll och styrning i en klaustrofobisk miljö påminner mig om den lika ansiktslösa HAL i 2001: A Space Odyessey, även den en fascinerande rymdskräckis

6. Den bästa dödsscenen (Människa)
Om man går en oundviklig död till mötes kan man iallafall dö med stil. I Alien: Resurrection uppstår ett tillfälle som Purvis (Leland Orser) tar vara på när han mitt i födelsen av sin chest burster tar med sig Doktor Wren (J.E. Freeman) till himlen. Troligtvis är det fel att gapskratta mitt i den här scenen men jag är likväl skyldig och road av detta ögonblick av en formidabel avslutning av två människoliv.

7. Den bästa dödsscenen (Xenomorph)
Inget lyfte nog mina ögonbryn så högt i någon av Alien-filmerna som i Alien: Resurrection när ett par xenomorphs ”offar” sin egen kompis för att använda dennes blod, som ju är syra, för att bränna hål i golvet och på så sätt fly ur sin cell. Hela scenen var morbid, komisk och intressant ur vinkeln av vad utomjordingarna har för beteende mot varandra och vilken överlevnadsinstinkt de besitter.

8. Den bästa skräckfilmen
Avslutningsvis kan jag tala om att ingen av dessa filmer skrämde mig särskilt nämnvärt. Kanske mitt yngre jag hade haft invändningar men mitt vuxna och mer hårdnackade jag tycker att det saknas någon som helst stämning och atmosfär. Ettan är det närmaste som jag känner att jag kan komma till att få mild andnöd av rädsla men innan det hinner utvecklas och bli bättre så vänder det helt plötsligt i tvåan. Istället för att ha samma långsamma tempo som kryper i skinnet så kommer ett våldsamt actiontåg som kör rakt upp i ansiktet på mig. Inte förrän i Prometheus växlar det tillbaka igen med ett försök i att bygga upp en läskig film men försöken är för sporadiska och otillgängliga. Därför tycker jag att ettan är den bästa skräckfilmen eftersom den är jämn med sin ton och försiktiga intensitet.

About Nathalie Leth

Nathalie Leth

Även om inget tycks kunna rubba hennes favoritfilm Definitely, Maybe från första platsen så är jakten ständigt igång efter nya filmupplevelser. Varesig det rör sig om en prasslig chipspåse och häftig thriller eller tio kilo choklad med det senaste romantiska dramat så kan man räkna med att Nathalie redan är på plats. Om filmen dessutom är gjord av Denis Villeneuve eller har Jake Gyllenhaal i någon av rollerna så finns det inget väder som stoppar henne från att se detta på bioduken.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com