AC/DC: Live at River Plate

I’m dirty, mean and mighty unclean

Sångaren som sjunger de orden är inte bara väldigt smutsig och elak, han är rena dynamiten också. I varje fall om man får tro texten till låten T.N.T. Gruppen AC/DC ligger bakom låten och en hel del andra rockklassiker. Om AC/DC spelar rock’n’roll eller hårdrock kan man diskutera. Att gruppen tillhör de mer framgångsrika oavsett vilken av genrerna man placerar dem i är däremot obestridligt. Albumet Back in Black från 1980 brukar anses vara det näst mest säljande albumet genom tiderna. Jag var liksom i rätt ålder när den helt svarta skivan släpptes 1980. Och visst lyssnade jag på den hemma hos kompisar och jag använde mig även av den tidens fildelningssajt – Maxell kassettband. Jag var dock inget stort fan av hårdrock. Jag var ingen hårdrockare, men AC/DC gick dock bra och just Back in Black-skivan är min favoritskiva av AC/DCs alster. Uppenbarligen inte bara min heller eftersom försäljningssiffrorna brukar anges vara 50 miljoner sålda exemplar. En siffra som enbart Michael Jacksons Thriller slår och Pink Floyds The Dark Side of the Moon tangerar.

AC/DC har hållit på sedan 1973 och givetvis har de turnerat en del. Jag har tittat lite närmare på Live at River Plate. Filmen spelades i vid tre konserter i december 2009. Platsen var Buenos Aires.

Med drygt 60000 fanatiska fans konstaterar sångaren Brian Johnson till den spansktalande publiken: ”-We don’t speak very good Spanish but we speak rock and roll pretty good!” Och det är givetvis precis så det är. AC/DC pratar rock’n’roll flytande, men ska man var lite elak så talar de tyvärr med en ganska entonig stämma. Låtarna låter mycket lika. Jag som inte är ett inbitet fan kan dock särskilja dem ganska bra, mest tack vara att de är så pass enkla och medryckande och de flesta låtarna som framförs är så pass gamla att jag hört dem flera gånger om. Uppträdandet är nästan fläckfritt och låtarna låter nästan som studioversionerna stundom. Johnsons röst håller bra, Angus Young far fram som en studsboll över scenen och levererar sitt vanliga men ändå typiska gitarrspel. Det är säkra gubbar vi får se på scenen. Det får mig att tänka på deras branschkollegor Scorpions som jag såg live för någon månad sedan. Det finns många likheter både rent musikaliskt och dessutom ser scenen nästan exakt likadan ut.

Låtlistan:

Rock N’ Roll Train
Hell Ain’t A Bad Place to Be
Back in Black
Big Jack
Dirty Deeds Done Dirt Cheap
Shot Down in Flames
Thunderstruck
Black Ice
The Jack
Hells Bells
Shoot to Thrill
War Machine
Dog Eat Dog
You Shook Me All Night Long
T.N.T.
Whole Lotta Rosie
Let There Be Rock
Highway to Hell
For Those About to Rock (We Salute You)

Scenshowen är egentligen inte så avancerad, men det är onekligen tillräckligt för att nöja publiken. Jag är inte säker på att man hade velat ha synkroniserade dansare i tajta trikåer. Kanoner, en jättelik uppblåsbar Whole Lotta Rosie-docka, en klocka från helvetet, pyroteknik och så vidare finns där. Fansens får det de vill ha och jag är inte den som kan klanka ner på det. AC/DC levererar, men de levererar inget oväntat och de överträffar inte sig själva. Den månghövdade publiken är med från början till slut. Eller är de det? Det är egentligen svårt att avgöra eftersom det är tre konserter som klippts ihop till en konsert.

Förutom konserten finns en kortare dokumentär med fans, tekniker och roadies.  Dokumentären är välgjord men ganska grund och ger inte någon större djupdykning i AC/DC, men den är ändå värd att se. Bilden är bra, men absolut inte av referenskvalitet. Speciellt de sekvenser som är tagna med kameran som sitter längst ifrån scenen är gryniga och brusiga. Ljudet är bra och konsertliknande. Bandet är tight och det är också konsertljudet. Det är tungt, och om du har anläggningen, även högt.

Är du det minsta intresserad av AC/DC är detta ett bra köp.

 

About Joakim Helmbrant

Joakim Helmbrant

Månskensbonde som bor på subwoofersäkert avstånd från närmsta granne. Gillar dokumentärfilmer och musikfilmer (OBS INTE musikaler!).

2 comments

  1. Jag tror BDn vinner en hel del jämnfört mot dvdn i bildkvalitet. Då det hela är filmat i HD.

    Man kanske borde nämnt att det är väldigt mycket ”snabba” klipp vilket kan te sig lite jobbigt i längden. Oavsett vilket är det ändå den bästa Ac/Dc som finns på bd hittills.

  2. Joakim Helmbrant
    Joakim Helmbrant

    Jag tror precis som du att BDn vinner. Tyvärr hade Sony inte denna på BD som recensionsexemplar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com