4:30

”4:30 är knappt 90 minuter lång. Se den utan paus. Släck ner. Se den ensam när du kanske även känner dig lite ensam. Och ät för fan inga popcorn!

Det var förmaningen som skickades med filmen från min medrecensent Mattias Berg. Min första reaktion var att se den lite halvpackad på en förfest med en hel bålskål ostbågar som en protest. När den barnsliga rebellreflexen lagt sig gjorde jag som lappen sagt. Och förstod precis varför!

43001

Mitt tillägg till förmaningen skulle vara: ”Spärra upp ögonlocken med tändstickor. Spänn fast dig i soffan. Köp en DeLorean och tillräckligt med bränsle”. Det förstnämnda för att inte somna. Det andra för att hindra dig att lämna rummet och det tredje för att kunna återta den förlorade en och en halv timmen från ditt liv.

Förmaningen att inte låta sig distraheras behövdes. 4:30 fick mig att vilja dammsuga, diska, fixa det där hålet i väggen jag skapat i tevespelsfrustration för fyra år sedan, gå och träna, betala räkningar, borsta tänderna eller handla frukt. Vad som helst för att motverka det fullständiga intighet som filmen utstrålar.

43005

”Handlingen” följer en fullkomligt ointressant pojke som försöker få kontakt med sin farbror och tillika rumskamrat. Pojken har inte alla urprungsamerikaner i kanoten och det är nog där som det är tänkt att fascinationen och attraktionskraften med 4:30 ska frampringa. Det sker dock inte för mig och om du inte sympatiserar med eller intresseras av pojken tappar filmen i princip allt.

Regissören Royston Tan arbetar med en del intressanta kamerarbeten. En enkel parallell att dra är till Roy Anderssons reklamfilmer. Det är mycket statiska kamerautsnitt som täcker av ett helt rum medan någon rör sig mycket, mycket långsamt genom det. Xiao Li Yuan som spelar pojken är nästan hela tiden i bild, vilket hade fungerat om han hade minsta gnista av talang eller karisma. Det har han inte. Men han är inte heller en dålig skådespelare. Han är bara ett rakt streck på ett vitt papper.

43003

Allt i den här filmen tar alldeles för lång tid. Jag har ingenting emot långsamma filmer, men då ska det finnas ett syfte med det utdragna. Detta är bara dålig hyfs. Som ett hån mot människans ur ett större perspektiv extremt korta livslängd. Till ingen nytta, det finns ingen belöning, ingen slutkläm, ingenting.

4:30 hade kanske varit intressant som en kortfilm i en antologi om ensamhet. Eller som ett psykologiskt experiment för att mäta hur människor reagerar på total uttråkning. Om du är Royston Tan-komplettist och av någon anledning har missat den här så kan jag starkt rekommendera den. Annars är det bara att vandra vidare. Här finns inget att se.

[clear]

[small_divider]

4:30 var Mattias val i Unika favoriter-projektet. Läs vad han och de övriga deltagarna, varav två tyckte om filmen, har att säga om 4:30 här.

[clear]

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald
Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.