30 Minutes or Less

Jag skulle vilja se en animerad kartbild över Sverige där man sätter en liten punkt för varje pizzeria som etableras. Från den absolut första svenska pizzerian som startades 1947 till slutet av 60-talet när pizzan slog igenom stort, vidare till den fullkomliga explosion av etableringar av pizzerior runt om i landet. Det ska till en riktig håla för att det ska saknas en pizzeria idag. En utveckling av pizzeriorna är hemkörning av pizzor, oftast med en garanti att pizzorna ska levereras inom en viss tid annars blir pizzorna gratis. ”30 minutes or less” kan man säga!

Bankrånare!

Nick (Jesse Eisenberg) kör ut pizzor. En halvtimme har han på sig annars slipper kunderna betala. Inte nog med det, pizzeriaägaren drar pengarna för de obetalda pizzorna direkt på Nicks lön. Ett minst sagt uselt jobb, men ändå ett jobb. Nicks bästa kompis Chet har haft bättre tur och arbetar som lärare. Ett jobb han trivs med. Det är inte utan att han tvekar inför att hjälpa Nick med att genomföra ett bankrån. Men vad gör man inte för sin bästa kompis?

Nick och Chet är de som vi ska gilla i filmen. De vi inte ska gilla är Dwayne och hans vapendragare Travis och en halvgangster som jag har glömt namnet på. Jag önskar att jag hade glömt Dwayne och Travis också, men tyvärr tar de upp för stor del av filmen för att kunna förskjutas i glömskans fördoldhet.

Filmen förbryllar mig stort. Den börjar väldigt buskisartat. Jag funderar nästan på att stänga av och se något annat istället. Det påminner om ett amatörprojekt, med skämt på en nivå som skulle få Stefan och Krister att se ut som nobelpriskandidater. Men så byter filmen lite karaktär och blir actionfylld komedi, men av någon anledning blir den varken eller. Det blir som Uwe Bolls Rampage kombinerat med skurkarna från Laddat vapen 1 dopade med skurkarna från Ensam hemma. Svårt att ta seriöst, men ändå inte speciellt roligt. Det är filmens problem. Att handlingen stundom inte helt följer logikens lagar kan jag ha överseende med. Att mitt första riktiga skratt kommer i den absolut sista scenen är svårare att leva med, för en film som försöker sig på att vara en komedi. Däremot blir jag glad över de inslag av musik som stundom bombastiskt bryter in i filmen och sätter fart på den. Snyggt och det känns genomtänkt!

Totalt är mitt intryck av filmen att trots att den började riktigt uselt så repar den sig så pass att den faktiskt är sebar, och jag tror att ett grabbgäng skulle kunna skratta gott åt flertalet scener. Ja, jag tror att detta är en typisk grabbfilm. Känner du dig typ i senare tonåren och har några polare hemma på pizza (hemkörd på mindre än en halvtimme givetvis!), chips och filmkväll kan detta kanske duga, men i övrigt är det nog bäst att inte ha för stora förväntningar på filmen.

About Joakim Helmbrant

Joakim Helmbrant
Månskensbonde som bor på subwoofersäkert avstånd från närmsta granne. Gillar dokumentärfilmer och musikfilmer (OBS INTE musikaler!).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.