10 oslagbara kampsportsturneringsfilmer

Foto: Alexander Bing

Filmfenix Rikard Eriksson sorterar ut vad du ska se i subgenren kampsportsturneringsfilmer.

Jag har varit ganska tuff när jag har tagit fram kriterierna för denna subgenre. För mig krävs det att huvuddelen av filmen består av en kampsportsturnering. Det har gjort att klassiker som Lionheart och de två första Kickboxer-filmerna, samt senare höjdare som Ong-Bak och Blood and Bone där tydligt inspirerade inslag finns, fått gett vika för mer utpräglade turneringsfilmer.

Kickboxer 4 - The Agressor

Tyvärr kan jag som sagt inte inkludera Van Damme-originalet på listan då filmen inte kretsar kring någon regelrätt turnering utan mer skildrar träningen inför ett stort möte. Jag kan inte heller ha med den ökände actionregissören Albert Pyuns klockrena uppföljare, då den filmen fokuserar på två brutalt sevärda matcher mot den första filmens antagonist Tong Po. Han är efter ett avbrott i film nummer tre tillbaka i fyran igen, i skepnad av en tunisier med fruktansvärd sminkning istället för en asiat (till filmens försvar ska sägas att även skådespelaren från de första två filmerna, Michel Qissi, var från Nordafrika). David Sloan, bror till Kurt och Eric Sloan från den första filmen som snabbt avrättades ur handlingen i inledningen av tvåan, spelas för tredje gången av sparkduglige Sasha Mitchell. Filmens kvaliteter finns i den brutalitet som kännetecknar genren, tillsammans med omotiverat naket och en del dråpliga situationer.

The Quest

Många avskyr denna film och jag förstår dem. Om man förväntade sig en ny Bloodsport tycker man nog att Van Dammes regidebut är alltför oseriös. När jag värderar den så högt som jag gör på denna lista beror det på att det finns ytterst få filmer i denna subgenre med så här pass höga produktionsvärden. Det här är vad Mortal Kombat borde ha varit. Jag hade önskat att Roger Moore hade hållit sig långt borta från filmen, för utan en sådan stor stjärna skulle den irriterande karaktären Lord Edgar Dobbs inte ta så mycket plats. Slutfighten med mongolen Khan (spelad av Abdel Qissi, Michels storebror) är dock oförglömlig. Handlingen knåpade Van Damme ihop tillsammans med Frank Dux, mannen vars oklara karriär Bloodsport löst bygger på.

Master of the Flying Guillotine

Givetvis ska en Hong Kong-film med på listan, även om asiatiska filmer märkligt sällan har en turnering I förgrunden. Jag valde denna före andrahandsalternativet Battle Creek Brawl, mest för att Jackie Chan-filmen i mina ögon gör fler saker fel än rätt. Filmen, också känd som One-Armed Boxer II eller The One Armed Boxer vs. the Flying Guillotine, har en mittdel som består av en lång turnering med många olika fightingstilar vilket är av största vikt i subgenren. Som ni förstår av titeln används även vapen till viss del och den flygande giljotinen är en mycket underhållande skapelse som särskiljer denna bland de mängder av kung fu-filmer som gjordes under 70-talet. Håll även utkik efter swastikan på mästarens haklapp  mycket märkligt.

Karate Kid Part III

Varför inte den första filmen, säger ni. Turneringen börjar helt enkelt alldeles för långt in i den filmen för att den ska kunna räknas. Sen tycker jag på många sätt mer om trean då fullkontaktskarate är bra mycket mer filmiskt än att bara markera (vilket norsken Harald Zwart förstod när han gjorde remaken där ungarna kung fuar på varandra nästan bisarrt hårt). Kul med Thomas Ian Griffith men framför allt så är Martin Kove i toppform i den återkommande rollen som Cobra Kais hänsynslöse tränare. Sen finner den lilla trädkramaren inom mig det fortfarande traumatiskt när Daniels karatemotståndare Mike Barnes förstör Miyagis vildväxande bonsai.

Undisputed III - Redemption

Den nyaste filmen på listan är väl värd sin plats då den överglänser sin redan mycket sevärda föregångare. Originalet däremot, betitlad Iceman i Sverige, var en medioker fängelseaction med Wesley Snipes och Ving Rhames som den iskalle antagonisten. Redan till tvåan tog man till det geniala greppet att byta ut boxningen mot det mer filmiska MMA och Rhames mot den betydligt mer kampsportsduglige Michael Jay White samt göra denne till hjälten. Antagonisten i tvåan, Yuri Boyka spelad Scott Adkins, blir filmserien trogen huvudperson i denna film och det är omöjligt att se Undisputed III utan att vilja se mer av honom. Här samlar man ihop de kampsportigaste fångarna från världens alla hörn för en uppgörelse där vinnaren går fri (så klart). Förutom matcherna älskar jag träningsscenerna under straffarbetet, där man inte bara hugger sten utan även kan hitta läkande blommor vid lämpliga tillfällen. Jag tror och hoppas att regissören Isaac Florentine (Ninja) i den nyligen utannonserade fyran bryter trenden och inte följer den reslige sydamerikanen Dolor, utan hellre teamar upp Adkins med Michael Jay White igen.

Shootfighter - Fight to the Death + Shootfighter II

Det är omöjligt att skilja dessa åt i kvalitet då det i stort sett är samma film, med den skillnaden att det används en hel del tillhyggen i den andra filmen. Styrkan med Shootfighter-filmerna jämfört med annat B- och C-skräp som BloodfistKill or Be Killed (som visserligen är otroligt underhållande med produktionsvärden av typen frigolitslott i änden av öknen) med flera är att man verkligen slåss med livet som insats i varje match. Det här är filmer som gör att du nästan förstår hur videovåld kan påverka någon att sparka på en liggande medmänniska i tunnelbanan. Men nu ska jag inte vara moraliserande, Shootfighter-filmerna är underbart underhållande. Massor av härliga skådespelare: legenden Bolo Yeung, Bondbruden Maryam d’Abo samt Karate Kid-alumnerna William Zabka och Martin Kove. Zabka delar huvudrollen i både ettan och tvåan med Michael Bernardo, mest sedd som en av hockeyskurkarna i Batman & Robin. Jag älskar även hur filmmakarna försöker ta över begreppet shootfighting, som egentligen är en snällare version av Mixed Martial Arts, till att stå för en mytomspunnen kampsport som alltid slutar med döden för förloraren.

Best of the Best 2

Många gillar den första filmen, ignorant kallad Karatemästarna i Sverige när det är taekwondo de utövar, men jag finner den trist. Här är det en underjordisk gladiatortävling som gäller (lite som i Gladiator Cop med Lorenzo Lamas som inte direkt var på håret att kvala in här) och originalets Eric Roberts, Phillip Rhee och Chris Penn är tillbaka. Till skillnad från i ettan finns det inga regler denna gång och jag är rädd att det är det som krävs för att jag ska engagera mig. Jag har exempelvis svårt för att bita på naglarna över att någon riskerar att förlora sin karriär i en politisk thriller – i de filmer jag gillar mest är insatserna oftast fatalt höga. Kvalitén på matcherna är högre i flera av de lägre rankade filmerna, men Best of the Best 2 roar otroligt med varierande motståndare i en kul miljö. När hela publiken gör tummen ned för att de inte tycker att förloraren ska skonas, myser jag på ett sätt som måste vara den dåliga filmens motsvarighet till den bra filmens gåshud. Jag måste även passa på att rekommendera den för subgenren ovanligt underbara R1-utgåvan, med perfekt anamorfisk bild och kommentarspår från regissören Robert Radler och Phillip Rhee.

Enter the Dragon

Ok, då är vi så pass högt upp på listan att även du som inte är ett fan av genren bör ha sett filmerna. Bruce Lees mest amerikanska produktion är kanske intressantast i och med att den är ett (I drakens) tecken på hur hans fortsatta karriär kunde ha blivit. Regissören Robert Clouse (som senare skulle regissera Gymkata, en film som lätt skulle platsat om listan även innehållit ”gymnast tar sig genom en dödlig hinderbana”-filmer) är väl inte den som plockar fram mest ur Lee, men han utnyttjar honom betydligt bättre än vad exempelvis James Glickenhaus gjorde med Jackie Chan i The Protector. Jag avvaktade länge med att plocka med denna då turneringen ganska snabbt spårar ur mot något mer Bond-liknande, men då min personliga skämsfilm DOA: Dead or Alive bubblade listan, kändes det ganska självklart att historiens bästa filmkampsportare skulle med.

Bloodsport

Subgenrens krönte konung. Jag tror de flesta håller med mig om att kampsportsturneringsfilm definierades av Bloodsport och att filmen inte överträffats sedan dess. Det kom tre uppföljare med Daniel Bernhardt (Matrix Reloaded) långt senare, 1996-1999, men de är i stort sett bortglömda idag och Van Damme talade senast 2009 om att göra en riktig uppföljare. Fokus i den skulle vara på drama före action då Frank Dux utvecklats till en våldsam far, så den filmen kommer med andra ord aldrig att göras. Den verklige Dux har som jag tidigare nämnt en kontroversiell bakgrund. Utan tvekan var han en god ninjutsu-utövare och -utvecklare, men när Los Angeles Times undersökte hans historia, visade det sig att Kumiten (turneringen han sa sig ha vunnit) hade samma adress som hans lägenhet och pokalen hade köpts av Dux själv i den lokala pokalbutiken. Men i denna genre struntar jag högaktningsfullt i vad som är sant, det är snarare tvärtom, att jag vill att filmerna ska vara allt annat än realistiska. Vad skulle dessa filmer vara om turneringarna inte skedde på en otillgänglig och/eller hemlig plats, där exempelvis Brasiliens representant utövar traditionsenlig capoeira och slutmotståndaren turneringen igenom dödar/förlamar alla han ställs emot? Jag väljer en fantasifull fight till döden framför både en fjantig wrestlingfight och en smärtsam UFC-fight – varje dag i veckan!

Vad tycker ni om mina val? Vad finns det mer för kampsportstureringsfilmer som platsar eller inte platsar? Diskutera gärna listan och andra filmer i samma subgenre i kommentarsfältet.
(Denna artikel har tidigare publicerats på en annan sajt)

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

5 comments

  1. Bolo Yeung är med i minst fyra av dessa filmer, vilket är lite häftigt. Vilket hans fysik också var fram till just Shootfighter-filmerna. Där blev det ett par kilo för mycket på överkroppen vilket syns på bilden för Shootfighter 2, dessutom började hans bröstmuskler se väldigt sneda/hängiga ut. Han heter väl egentligen Yang Sze, men tog just namnet Bolo från sin karaktär i Enter The Dragon. Om jag minns korrekt fightas han och John Saxon i denna film. Bolo var också med i Double Impact där han ”kelade” med just Van Damme. Det blöder lite från mitt hjärta att inte Lionheart fick vara med, då det är en riktig bra slåpåkäften-film. Det var nog denna film som fick mig att träna kampsporter som just Taekwondo och senare Shootfighting. Ännu mer värdelös fakta är att den stora killen på bilden från Best of the Best 2 är grek och föredetta Vale Tudo- fighter. Han är rätt ofta med i Van Damme-filmer också där han är skurk (SURPRICE!!). Han och belgaren fightades/brottades i Maximum Risk i ett badhus i badlakan.

  2. Rikard Eriksson

    Kul exposition Mathias! Sanningen är att jag vete fan om jag hade tagit med Lionheart även om jag hade godkänt den, varken den eller Double Impact har legat mig särskilt varmt om hjärtat faktiskt. Nakenfighten i Maximum Risk är ju dock en ofrivilligt homoerotisk klassiker!

  3. Tack!
    Greken är visst med i The Quest som den grekiska kämpen, om jag har förstått det rätt!
    Världen är liten när det gäller Van Damme-filmer.

  4. Håller med om Bloodsport.
    Mycket för att jag själv har en roll i den.
    Jag spelar fransk savate fighter name ”Cotard”. Andra fighten mot Donald gibb.
    Tyvärr förlorade jag men skit kul att vara med.

  5. Hej Rick! Verkligen jättekul att höra. Om du har tid någon gång att skriva ned något minne från inspelningen, tror jag vi är många som skulle vilja läsa det här i kommentarsfältet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com